söndag 10 maj 2015

Snabba tankar om Christoffer Silfverbielke

Jag håller för tillfället på att lyssna igenom den sjätte boken om psykopaten Christoffer Silfverbielke. Länge har jag tänkt göra ett blogginlägg om honom eftersom han är en sådan intressant figur, men jag har inte haft ork och tid. Jag tänker inte göra något längre inlägg nu heller, utan bara kasta iväg några snabba tankar om karaktären.

Det handlar alltså om en fullblodspsykopat som, utan några som hämningar, mördar, misshandlar, våldtar och kör över alla i sin närhet. Hans empatinivå är rekordlåg, han värderar sin nästa som vi värderar dammråttorna på golvet i vårat hus. Står något eller någon i hans väg så röjer han undan det, brutalt och hänsynslöst. Jag vill verkligen poängtera att Christoffer inte har några som helst skrupler, han har mördat allt från små bebisar (som dessutom varit hans egen) till ungdomar, pensionärer, poliser och betydelsefulla politiker. För att hämnas på sin ärkefiende har han våldtagit dennes dotter framför honom och sedan mördat ärkefiendes son med en platspåse på huvudet, även det medan fienden ser på.

Christoffer Silfverbielke är kanske påväg att ta över hela landet i den senaste boken
av Buthler & Öhrlund
Så hur orkar man lyssna på en bok innehållandes ett sådant svin som Silfverbielke, någon man ständigt äcklas av och ryser vid tanken på. Det är den frågan som jag finner så intressant. Jag ser verkligen inte upp till psykopaten, men jag beundrar honom. Ibland blir man så arg på sina medmänniskor (hjärndöda rasister, högljudda grannar, idioter i trafiken eller bredbandsbolaget) att man får de tankar som Silfverbielke gör till handling. Men där är ju den stora skillnaden; jag skulle aldrig någonsin komma nära att utföra vad han gör. Det skrämmande är dock att mörkret och hatet finns där och antagligen är det där faschinationen väcks.

En annan teori till att man faschineras av Silfverbielke är att han gör allting med stil. Det finns en del filmer och tv-serier där man lär sig att (om inte tycka om så åtminstone bli) intresserad av de elakare typerna. I tv-serien The Tribe är min favoritkaraktär Lex (en självisk och bitter figur), filmen Mr.Brooks bygger helt på en, av omgivningen, omtyckt karaktär som har som vardagssyssla att mörda, Breaking Bad är en omåttligt populär tv-serie som handlade om en man som mördar och tillverkar metaamfetamin, och till sist för att inte tala om Dexter. Samtliga uppräknade exempel av karaktärer har ju en stil och en klass, en utstrålning och en karisma som gör dem oemotståndliga. Därför blir, på något sätt, det hemska de utför mer legitimt. I alla fall vill man ha dem tillbaka efter att de har smutsat ner sina händer. Skillnad är det till exempel på intelligenslösa rasister (läs SD) där även charmen och stilen är som bortblåst. Sådana karaktärer blir bara ruttna och avskyvärda.

Jag har själv skrivit om en psykopat i boken Lava Lady, som hette Axel. Från de flesta håll har jag fått höra att man kände ganska mycket med denna dåre i början, trots att han började mörda och misshandla ganska tidigt. Men sedan ändrade jag riktning ungefär i mitten av boken och koncentrerade mig på att ta bort alla element av stil och finess, då förvandlades Axel till ett renodlat hatobjekt som man bara ville bli av med. Är det därför vi kan förlåta vissa historiska och nutida verkliga män och kvinnor som har liv på sina samveten? Medan vi mot vissa andra riktar vår fulla avsky?

Slutligen vill jag också göra er uppmärksamma på den allra sista delen av Mikaels och min playthrough av klassikern Super Mario Bros. 3