onsdag 11 februari 2015

Måste det ske igen först?

Jag läste nyligen en artikel att väljarstödet för SD har ökat ytterligare. Intressant. Eller rent ut sagt: helt otroligt. Den hjärndöda rasistsamlingen, utan någon förmåga till kritiskt tänkande, blir bara större och större. Blinda, som robotar utan någon förmåga till kommunikation, väljer de hat och ondska som lösning för deras förvridna uppfattningar. Med andra ord är vi snart där igen (i ett rasistsamhälle), det verkar inte gå att stoppa hur man än vänder och vrider på det. Snart har SD ännu större makt i riksdagen och Sverige, som ska vara ett land med stor hänsyn till mänskliga rättigheter och demokrati i dess verkliga mening, kommer sakta nedmonteras.
SD-politikern Jonas Åkerlund har kallat invandrare för parasiter men skyller på att han var
politiskt omogen vid uttalet. Han var då 53 år gammal. Läs mer.
Till en början försökte man driva med Sverigedemokraterna och dess väljare. Komiker och samhällskritiker försökte med humorns hjälp få väljarna och politikerna att se deras patetiska synsätt utifrån, eftersom det inte allt för sällan är fullkomligt parodiskt vad som förekommer bakom rasistpartiets högerextrema murar. Ett exempel på detta var Facebookgruppen Vita kränkta män som lades ner, bland annat för att hoten och påhoppen från rasisterna blev för många. Sedermera försökte man i stället med en mer förstående linje. Man menade att det bara skulle bli värre genom att förlöjliga och idiotförklara dessa människor. Det skulle göra att väljarna röstade på SD av ren protest. Så i stället försökte många etablerade kritiker att tänka sig in i den vita kränkta mannens huvud och genom detta möta dem på halva vägen, framför allt genom faktumet att "alla som röstar på SD inte är rasister". Jag skulle vilja hävda motsatsen, för på exempelvis sidan Inte rasist, men ... kan jag dagligen läsa om rasistiska utspel och lagvidriga handlingar högt uppifrån SD-ledningen. Att den hjärndöda rasistsamlingen, som jag beskrev inledningsvis, fullständigt ignorerar detta och ändå väljer att rösta som de gör tycker jag talar sitt tydliga språk. I mina ögon är de trångsynta, konservativa, intoleranta rasister hela bunten, och det så fort de gör det valet.

JA, jag är hatiskt mot dem trots att det är hat mot hat.
NEJ, jag förstår dem inte, och jag vill inte göra det heller.
JA, jag tänker tveklöst ta avstånd från alla rasister i min närhet om det så är nära släkt.

Men, det som jag egentligen tänkte fråga i det här blogginläggen. Vad ska till för att väcka dessa slumrande robotar och få dem att se? Måste det verkligen gå så långt att förintelsen återupprepas, eller när kommer vändpunkten? Just nu är Sverige på väg, med SD i spetsen, rakt ner i en rasistisk avgrund, mycket lik den på mitten av 30-talet. Får SD som de vill kommer gränserna stängas för invandring och all kultur som anses som främmande och hotfull kommer med diktatoriska medel att fasas ut. Men det är med största sannolikhet bara början på en lång, mörk period med minskad frihet, ökat våld, registreringar och förföljelser av olika grupper osv. Varför kan vi inte hindra detta nu? Varför går det inte att dra i handbromsen innan vi är där och undvika ett samhälle med hat och ondska som grund? Varför måste det ske innan idioterna vaknar upp och inser: "Ojdå, det här var ju inte så bra, jag tänkte visst lite ... fel ... hrm ..."