lördag 24 januari 2015

Att titta ner

Jag och Caroline har som vana att för det mesta titta på någon tv-serie eller film medan vi äter. På så sätt behöver vi inte sitta förhöriskt framför varandra vid matbordet så som man är van vid sedan uppväxten. Det känns väldigt formellt och strikt. Men framför allt sitter vi hellre framför teven eftersom vi båda, i de flesta fall, uppskattar det vi ser. Därför reagerar jag allt för ofta (jag har försökt tona ner det lite) när Caroline släpper blicken på skärmen det minsta lilla och i stället tittar någon annanstans. Jag reagerar framför allt när det sker i samband med serier eller filmer som jag själv har valt. Att Caroline släpper blicken ibland kan handla om så enkla saker som att hon behöver se när hon skär sin mat, kollar iPaden lite snabbt eller bara för att titta på mig.

Det här är ingenting nytt från min sida. Jag har så långt tillbaka jag kan minnas stört mig på när andra fölorar uppmärksamhet på det som visas på teven. Mamma brukade ofta sticka medan vi såg filmer medan jag bodde hemma och ibland kunde det vara flera minuter som hon bara tittade ner i sin sysselsättning i stället för att se vad som hände i filmen. Jag frågade ganska ofta om hon inte missade något nu vilket hon alltid påstod att hon inte gjorde. Hon kunde gott och väl höra vad som hände också. Men en bra film är enligt mig 50 % visuell och 50 % en ljudupplevselse. Det är många blickar, kroppspråk och andra, genom bilden, talande budskap som jag upplever att man förlorar om man tittar bort för långa perioder. Ibland kan det vara helt avgörade moment som i ett senare skede av filmen bestämmer hur man reagerar rent känslomässigt vid en vändpunkt. Därmed kan det med lite otur också avgöra helhetsbetyget för filmen:
"Vilken fantastisk film."
"Nja, jag vet inte om den var så speciel faktiskt."
"Nej det förstår jag när du har tittat ner under halva filmen."

Men det intressanta i den här frågan är egentligen varför jag är så noga med att alla andra hänger med. Varför tar jag det personligt och blir kränkt? Framför allt: om jag själv ägnar så mycket tid att kontollera hur mycket ögonkontakt andra har med filmen, följer jag då själv med särskilt mycket? Om jag nu själv är så förtjust i innehållet på det vi ser, borde jag då inte ägna all uppmärksamhet åt det? Jag har egentligen bara en teori. Faktum är att det är olika hur jag reagerar på frånvarande blickar beroende på vad vi ser. Jag tror att underhållningsvärdet på vissa tv-serier och filmer är beroende av dubbla intryck, att mitt eget helt enkelt inte räcker för att ge mig en helhetsbild. Ett exempel: en ganska avancerad sorglig scen som lockar fram tårar från mig behöver locka fram tårar även från personen bredvid mig för att det jag har känt ska bekräftats som sant. Men givetvis fungerar det även när man tycker att en film är katastrofalt dålig och vill ha bekräftelse från sin partner rörande alla parametrar som fick filmen på fall.

Nåja, man kan inte alltid få som man vill. Viktigt att veta är också att människor tar in filmer eller tv-serier på olika sätt. Att försöka ändra på någons beteende är en mycket svår uppgifter och oftast inte värt det.