torsdag 24 april 2014

Recension av Varg/Silver

Dags att göra en till bokrecension. Den här gången ska jag fokusera på handling, innehåll, problemställningar och formmässiga bitar. Eftersom det är min flickväns bok jag recenserar och risken därmed är att jag är för snäll så kommer jag försöka förstärka mina problemställningar för att göra recensionen mer trovärdig.

Inofficiell framsida till Varg, ritad av Caroline själv.
Jag har nu läst ytterligare en roman av min underbara sambo Caroline. Tillsammans med boken Corielle, som jag tidigare skrev om här på bloggen, skrev hon denna Varg/Silver (för att förtydliga; de skrevs samtidigt). Vad man vill kalla boken är än så länge upp till läsaren. Jag föredrar att kalla den Varg eftersom det är den berättelsen som står som mest i fokus. Ja, det rör sig återigen om två parallella historier som avlöser varandra i vartannat kapitel. Kapitlena har varken några titlar eller nummer utan heter kort och gott Silver eller Varg beroende på vilken historia vi följer.

Den första och mest centrala berättelsen handlar om Aslin och Varg. Man får från ett ganska tidigt skede i boken lära sig att dessa två namn inte ska separeras för mycket. Egentligen tillhör de en och samma ego, samma enhetliga personlighet, med andra ord är de en och samma varelse fast med två olika namn. Hur detta kommer sig förklaras naturligtvis mer infattande i boken men kortfattat rör det sig om en varelse som dels består av en mänsklig gestalt (åtminstone ska det likna en människa) samt en hund- eller vargliknande gestalt. Dessa två följs alltid åt, de delar sinnen, tankar och minnen och vill mer än gärna ses som en person vilket gör att den mänskliga gestalten kan bli väldigt sårad om den hund- eller vargliknande gestalten blir ignorerad i ett möte med någon annan. Aslin/Varg är förföljda av en grupp jägare som vill ta livet av dem. I den värld de lever i ses de som ett hot. Människorna ser dem som monster som måste utrotas. Tidigt i berättelsen blir Aslin/Varg skadeskjuten och hänger på en tunn tråd mot dödens avgrund innan de till slut blir räddade av William. William kan beskrivas som bokens hjälte. Han är en jägare men beslutar sig trots det att ställa sig på Aslin/Vargs sida. Han skyddar dem och försöker föra dem till ett säkrare ställe en bra bit från där de bor. På vägen stöter de naturligtvis på många faror; nya jägare, gränsvakter, drakar, obekväm terräng, misstänksamma bybor etc.

Den andra och, enligt min tolkning, lite åsidosatta historien handlar om en varelse likt den som Aslin/Varg är, men nu är det istället Katlyn/Silver. Denna varelse är till skillnad från Aslin/Varg inte jagade eller hotade. Problemställningen här är snarare att tiden håller på att rinna ut. Katlyn har levt ett långt liv tillsammans med sin andra hälft. Varelsernas liv har en konkret tidsbestämd längd till skillnad från vanliga människors. Denna längd är alltså på väg att nå sin ände vilket gör att varelsen inte vill skapa några band eller kontakter med någon eftersom det skulle komplicera saker. Tomrum och saknad skulle uppstå och sympatisk och snäll som Katlyn/Silver vill framstå så besparar hen gärna detta från eventuella människor hon möter. Därför blir hon också extremt bortstötande när hen möter Cody. Cody är en vanlig människa som från börjar förstår vad hen är för varelse. En extrem nyfikenhet driver honom att ständigt följa efter henne och fråga ut henne trots att hon ständigt säger ifrån. Kampen för Katlyn/Silver handlar alltså till stor del om att undvika att sätta några psykiska sår hos någon och vad hon ska göra av den kvarvarande tiden som hon har kvar att leva.

Viktigt att säga är också att de här två historierna har en koppling. Givetvis är det inte så tydligt från början (knappt existerande alls förutom att det rör sig om samma varelser), men allt eftersom berättelsen fortlöper så knyts banden samman allt mer.

Ett fantasirikt innehåll är närvarande även i denna roman, precis som i Corielle
Innehållet är otroligt fantasirikt, precis som Corielle. Caroline är väldigt duktig på att måla upp bilder för läsaren så att man ständigt är med henne och aldrig känner sig vilsen. Det rör sig alltså återigen om en väldigt lättillgänglig text. Det ska mycket till för att tappa bort sig och missförstå situationer (även om jag själv gjorde det men jag är ju inte så bra på att läsa heller). Ytterligare en egenskap som liknar Corielle är att fantasin som genomsyrar boken inte bara är den generella, komensionella fantasin som man kan hitta i alla sådana här böcker. Caroline hittar på egna vinklar och synsätt, kanske baserade på hennes detaljrika drömmar? Författaren har ett logiskt, näst-intill genomvetenskapligt sinne, men i sitt författande utesluter hon logiken och går rakt in i en upp- och nedvänd värld fylld med övernaturliga icke-existerande ting. Sägas ska dock att Varg tonar ner fantasinivån något mer än Corielle. I Varg är det framför allt de här unika varelserna samt drakarna och den till viss del experimentella i introspektionen som går i fantasins tecken, men det är mycket nog. Har du tidigare hört talas om drakar med näbbar som gillar kex exempelvis? Att Caroline sätter sin egen stämpel på fantasin gör berättelserna väldigt intressanta, men även själva konceptet med delade gestalter som ändå är en person känns nytt och kul.

Så finns det några negativa aspekter med boken då? Här tvingas jag säga ja. Problemen ligger främst i bokens huvudkaraktärer. Jag ska välja att kalla dem Aislin och Katlyn nu eftersom det, likt berättarstilen i boken, blir det enklaste och för att det ju för det mesta rör sig om mänskliga känslor och instinkter, inte de överlevnads- och driftsinstinkter som jag fördomsfullt tänker mig att hundar och vargar har. (Nu har jag säkert kränkt den sidan av varelserna). Hur som helst; tjejerna gör allt för att framstå som sympatiska och snälla. De vill alltid den andre personens bästa och gör i princip allt för att uppnå det. Men det är också det verktyget som gör tjejerna lite osympatiska och jobbiga. Katlyn vill inte såra Cody till exempel; hur gör hon det? Jo hon håller tyst, svarar honom kort med ja eller nej och undviker att öppna dörren när han vill komma in. Det blir otroligt kontraproduktivt. Inne i Katlyns huvud pågår en ständig tankeverksamhet som vid Codys deltagande hade varit mycket mer sympatiskt. Som läsare är jag från början med på varför Katlyn inte vill ha med Cody att göra, jag förstår henne och jag accepterar det, men om hon bara släppte ut lite syften och orsaker skulle det ha underlättat. Hon hade blivit mer förstådd både från mig och från Cody. Om Katlyn hade släppt ut hälften av de tankar hon har angående varför hon inte vill släppa in Cody så är jag övertygad om att Cody skulle förstå och acceptera hennes vilja. I stället säger hon högst ja eller nej eller ingenting alls när det egentliga svaret bör bli det som hon i tystnad går runt och tänker. Nu har jag upprepat samma störningsmoment flera gånger i samma stycke, men jag vill vara så tydlig jag kan.

Samma sak gäller faktiskt Aislin. Hon har ett annat problem också som jag kommer till strax. Men hennes motiv och orsaker skulle bli så mycket tydligare både för mig och de hon umgås med om hon bara släppte lite på ventilen och inte bakade in allt i hennes huvud. Som läsare är man förstås hedrad att få ta del av hennes tankeverksamhet, men det blir en aning frustrerande när exempelvis William (som är så snäll mot henne och offrar sig med risk för sitt eget liv flera gånger) lämnas obesvarad och vilsen. Några exempel skulle kunna vara: "W: Varför gör du så? A: Det spelar ingen roll, W: Är du hungrig? A: Inget svar, W: Ska vi gå österut nu? A: Nej W: Varför inte A: Tystnad". Notera att detta inte är citat ur boken utan bara rena exempel ur kontentan. Återigen; de egentliga svaren på varför hon gör så, om hon är hungrig eller om de ska gå vidare österut får bara jag som läsare. Det gör det dessutom lite ologiskt att de personer som Katlyn och Aislin möter verkligen kan gilla dem. Visserligen är det här fantasy men i en ändå realistisk fantasivärld hade vem som helst tröttnat på bortstötande och avstängda personligheter. Tyvärr ska jag säga för ger man sådana personer tid får man också se hur rikt deras inre liv är. Men för de sympatiska motkaraktärernas skull fungerar det inte riktigt. Inte för mig i alla fall.

Huvudkaraktärerna håller det mesta för sig själva och för läsarna.
Det andra problemet för Aislin är hennes skörhet. Katlyn är också relativt svag och skör i mina ögon men det blir tydligare för Aislin när hon blir fullkomligt beroende av den store starke William för sin överlevnads skull. Detta kan vara lite farligt med den rådande genusdebatten där normen och den invanda synsättet på kvinnliga karaktärer skulle må bra av att vridas och vändas på lite. I denna berättelse utmålas de kvinnliga karaktärerna på ett extremt sätt som underlägsna männen. De har oftast ingenting att säga till om och deras väg till tårar och psykisk nedbrytning är inte särskilt lång. Det är ett motstånd i romanen tyvärr, men jag som ändå är ganska van med dessa normer stör mig inte så vansinnigt mycket på det. Det jag menar är främst att det skulle kunna uppstå problem i större sammanhang.

Språkligt är boken genial. Den blandar vardagligt, nästan talspråkig tankerelaterande text med ett nästan poetiskt, lyriskt uppmålande språk där jag gång på gång får chans att skapa mina egna bilder och tolkningar. Lyriken går aldrig in särskilt djupt dock, det rör sig nästan aldrig om några metaforer, men en och annan liknelse är nog för att Caroline ska kunna visa sitt imponerande språkbruk på ett hänförande vis. Det är dessutom en flytande och välstrukturerad text, fri från upprepningar och tveksamma meningsbyggnader. Det går, som jag tidigare nämnde, inte att missuppfatta något egentligen. Syftningsfel finns överhuvudtaget inte, Caroline är snarare väldigt tydlig med att peka exakt på vad hon menar. Detta skulle kunna vara något negativt med tanke på att berättelsen då rutas in och man som läsare inte får utrymme för egna tolkningar, men det får man också... det är det jag menar. Det är lite 50/50, men ändå 100/100. Jättesvårt att förklara.

Formmässigt... Boken berättas i jag-form vilket gäller båda berättelserna. I Corielle fanns det en historia i jag-form och en historia med ett allvetande perspektiv. Här väljer Caroline att sätta jaget i fokus, kanske just för att förtydliga det intressanta konceptet med två varelser som ändå är en och samma. Självklart kan detta bli en aning förvirrande för hjärnan, men för mig känns det bara stimulerande att låta koncentrationen få en utmaning. Inte allt för sällan används uttrycket jag för både hund- varggestalten och människogestalten (naturligtvis). Säg vilken annan bok som definierar en monoton enhet på det sättet. Jag säger inte att det inte finns, men faktumet att Caroline har hittat på ett eget exempel på något jag inte kan hitta en jämförelse av är coolt.

Caroline är näst-intill ett språkligt geni.
Sammanfattningsvis; Varg är en spännande, fantasirik och formmässigt/språkmässigt näst-intill genial liten roman. Inte särkilt lång och aldrig tråkig eller tillkrånglad. Den erbjuder läsaren en chans att skapa intressanta inre bilder och landskap, egna tolkningar och stimulerar tankeverksamheten, samtidigt som den också är tydlig och visar var någonstans du är, vart du ska och även varför saker och ting förhåller sig som de gör. Huvudkaraktärerna gör sig dock en aning osympatiska i sitt sätt att stänga in alla viljor, allt tyckande och alla orsaker. De gör det, tillsynes, för de andra personernas bästa, men resultatet blir det omvända, åtminstone för mig. Språket är klanderfritt och otroligt svårt att missuppfatta. Jag formen finns i dubbel bemärkelse och kanske är även syftet till det dubbelt. Vem vet. Den enda som kan svara på detta är Caroline själv.

Rekommenderar jag den här boken då? Ja, framför allt kanske till mer inåtvända personer. Ni kommer få lättare att känna igen er i huvudkaraktärernas tankesätt. Du bör även ha tolerans för den fantasi som författaren släpper lös och även kanske lämna ditt feministiska ställningstagande under sängen medan du läser. Det är heller ingen barnbok. Jag skulle säga att ålderspannet ligger någonstans mellan 13 och 50 år. Men undantag förekommer alltid så är du över 50 år men ändå känner dig sugen att läsa så låt dig inte hindras, för guds skull. Min övre åldersgräns beror mest på de moderna aspekter som blir tydliga ganska ofta i romanen. Den undre gränsen beror på våldsinslagen.

Oavsett vem du är kan du vara ganska säker på att du kommer kunna läsa dig igenom boken som om det vore vilken bok som helst. Och innan du vet ordet av det är boken slut. Så flytande är språket.