måndag 17 mars 2014

Platser jag bott på

Inspirerad av Mikaels inlägg om Växjö (och andra städer man kan bo i) ska jag nu, inte lika målmedvetet, beskriva de platser jag har bott på, vad de betytt för mig och slutligen, mycket kortfattat, redogöra för de platser jag önskar bo på just nu. Till skillnad från Mikael kommer jag inte heller beskriva städerna som sådana utan mer vad som hänt i dem... nästan lite som en självbiografi.

Kungsör (1986-1996)
Den här lilla orten var mitt första hem (om man utesluter BB i Köping som faktiskt var allra först). Jag kommer inte längre ihåg så mycket från den drygt 11 år långa tiden jag bodde där, men jag minns att jag trivdes där. Somrarna var långa, varma och härliga. Vintrarna var kalla, mörka och mysiga och våren och hösten gav mig den bild av "mellan-årstider" som jag har idag och som vägrar lämna min perception, hur vädret än beter sig idag. I Kungsör bodde jag två år i ett större villaområde som hette Humlegatan. Jag har inga direkta minnen därifrån, vilket kanske inte är så konstigt. På grund av osämja mellan mina föräldrar flyttade vi 1988 till ett radhus på Magasinsgatan. Det är också därifrån som mina första minnen i livet börjat växa fram. Här bodde jag när jag gick hos en kedjerökande dagmamma på vardagarna, här bodde jag när jag började på förskolan Junibacken, här bodde jag när jag började i skolan Västergården - och här fick jag mina första kompisar, tappade mina tänder, lärde mig cykla, lärde mig simma, lärde mig läsa, räkna, skratta, skrika, protestera, argumentera, diskutera och filosofera. Jag fick mina första intressen, mina första idoler, mina första åsikter och mina första kunskaper om omvärlden medan jag bodde på denna adress.

Det var en gemytlig liten by, tyckte i alla fall jag. Gångavstånd till närmaste affär. För mig som liten pilt var det en evighet att gå dit, men efter att ha gjort några återbesök i vuxen tid har jag dragit slutsatsen att det rör sig om en mycket liten bit. Kungsör var alltså inte särskilt stort. Det spreds lätt rykten om folk. När ett rykte sprids i en mindre tätort, som i mångas vokabulär skulle kallas "håla" är det också svårare att få jobb. Utan jobb är det svårt att bo kvar i ett radhus av den typen vi hade. Därför var vi också tvungna att flytta någonstans dit det fanns jobb. Det råkade bli Gävle.

Vår gamla bostad Magasinsgatan 27 i Kungsör.
Lågstadiet jag gick på hette Västerskolan.
Gävle (1997-2009)
Jag har i efterhand beskrivit det som en chock när jag fick beskedet att vi skulle flytta till Gävle. Under mellan- och högstadiet skrev jag ofta uppsatser om hur stor sorg det hade varit för mig att lämna Kungsör. Men när jag riktigt tänker efter kan jag inte minnas att det var särskilt tungt, just då. Det rör sig nog snarare om en efterkonstruktion. Hur som helst blev Gävle den plats där jag fick lära mig livets hårda skola. Jag hade mycket svårare att få kompisar där eftersom mina intressen och mitt sätt att tänka och agera, så som jag hade lärt mig bland mina vänner i Kungsör, inte fungerade lika bra där. Det var mer av en storstadsmiljö i Gävle (en typ av wannabe-Stockholm-kultur) där de senaste trenderna var viktigare och vuxenlivet var något man strävade efter i stället för att undvika bland mina jämnåriga. När jag kom till Gävle ville jag vara barn ett tag till. Jag ville fortsätta leka, jag ville fortsätta se barnprogram, jag ville fortsätta rita och översätta de filmer jag såg till rollspel och teater. Det mottogs inte särskilt öppet på Lilla Sätraskolan där jag hamnade och där jag gick genom mellanstadiet. Jag hamnade utanför helt enkelt och fick lära mig att klara mig själv. Mitt liv som ensamvarg tog sin start där, på allvar. I Kungsör hade sådana tendenser redan funnits men i Gävle fick de full blom.

Lilla Sätraskolan där jag gick i lågstadiet.
I Gävle gick jag från min barndom och kom i puberteten. Mode och trender skrämde mig, jag höll mig helst utanför det. Jag blev lite av en outsider under hela mellanstadiet och högstadiet. Ingen ville egentligen umgås med någon som inte brydde sig om vilka kläder han hade eller hur "frisyren" såg ut. När mina jämnåriga killar jagade tjejer och duschade i olika deodoranter så ägnade jag mitt intresse åt Finland och finlandsbåtar. Ett minst sagt udda och ICKE-acceptabelt intresse bland de runt mig. För mig blev alltså synen på Gävle ganska hård och kall. Vinterns kyla bet sig in i skinnet och sved i ögonen medan sommarens hetta gjorde mig orkeslös och matt. Jag fick en känsla av att attityden bland de boende var bortstötande, aggressiv och defensiv. En sur och bitter befolkning som aldrig skulle släppa in mig i något sammanhang och med den inställning gick jag genom min förvandling till den stora Björn. Min inställning om bittra och kyliga människor gjorde mig själv bitter, kylig, tyst och avvaktande. Jag gav upp hoppet om att hitta någon gemenskap i denna stad vid Norrlands port. Istället stängde jag in mig på rummet och ägnade tid åt min egen fantasi. Först genom teckningar, lego, kasettband och musik. Sen vid tonåren; datorn, datorn och åter datorn.

I Gävle bodde vi mellan 1997 och 2004 i dystra, depressiva punkthus som låg i vad man lite slarvigt skulle kunna kalla ett slumområde. Det heter Sicksackvägen och skulle i princip kunna jämföras med Rosengård eller Rinkeby. Jag trivdes aldrig där vilket gjorde att det blev en lättnad för mig när vi 2004 slutligen flyttade till radhus igen efter att mamma gift sig med sin nya man. Från och med där började också min syn på Gävle att förändras till en mer konstruktiv. Jag trivdes fortfarande inte men jag kunde se på situationen med lite mer rationella ögon och skapa mina egna fördelar av det hela. Faktumet att jag fortfarande var en udda fågel på detta ställe gjorde att jag alltjämt var omotiverad att fixa mina rent ut sagt bedrövliga studieresultat. Däremot började jag tänka lite mer på vem jag var, hur jag såg ut, hur jag agerade gentemot andra... Jag skapade betydelsefulla intressen, började forma ett kreativt sinne som sitter kvar än idag... dessutom började en ambition om att göra rätt för sig växa fram. Jag fick mitt första jobb, jag började ta eget ansvar för mina studier (vilket vacklade men gick långsamt framåt), jag kom ut och såg mig om, började träffa människor och kom i kontakt med kroglivet. Det började rulla helt enkelt.

Sicksackvägen i Gävle där jag bodde i 7 år.
Men jag hade ända sedan 1997 känt mig som en främmande pusselbit i Gävle. 2008 kunde jag fortfarande konstatera att jag inte var en av dem. En av de som pratade Gävlemål, en av de som helhjärtat hejade på Brynäs, en av de som var stolta över bocken, Gevalia, Läkerol, Rolf Lassgård och DiLeva. Visserligen gillade jag att det var en kuststad men som sådan hade den inte mycket att erbjuda. Jag var (och är) dessutom ordentligt bra kompis med Mikael som bor i Växjö. Det kändes som att han var den enda jag kunde prata och umgås med på det sätt som jag själv ville. Visserligen hade jag även min kusin Gabriel som bor i Gävle, men det räckte inte riktigt. Jag behövde något eget, något nytt. Jag behövde dra mig loss från den plats jag aldrig känt mig hemma på och skapa något eget på långt avstånd. Inte i Kungsör igen, det hade varit som att vrida tillbaka klockan. Det kändes som att det var något annat som ryckte i mig, något som låg söderut. Något som kändes varmare, gladare och grönare.

Dan Dahlén på baksidan vid Smultronvägen, mitt hem mellan 2004-2009.

Växjö (2009-)
Det fanns ingenting att diskutera när jag hade tagit beslutet att flytta till Växjö. Vad som än hände så skulle jag dit, det var bara så. Mikael och jag hade tillsammans planerat (från sommaren 2008 tror jag) att se till så det fanns ekonomiska förutsättningar och en plats för mig att bo på när det nya året 2009 skulle träda in. Mikael visste att det fanns gott om lediga lägenheter i området där han bor och när jag ringde och hörde mig för fanns det mycket riktigt ett nyrenoverat hem som väntade på mig. Flytten ägde rum i mitten av februari 2009, jag lämnade min mor som jag bott med sen 1986 och fick för första gången ett eget hushåll att ta ansvar för. Men det var inte bara det som blev mitt eget. I princip allt jag upptäckte i den här främmande staden blev på något sätt mitt eget. Allt som upplevdes och nyupptäcktes på de tidigare platserna jag bott på hade alltid varit i spåren av en annan vägvisare. Det hade aldrig varit jag som stod för den egentliga upptäckten, men i Växjö kunde jag etablera nya kontakter på egna villkor, jag kunde få ett fräscht nytt hockeylag att heja på, jag fick en egen färg på bussarna, en flygplats jag kunde kalla min egen, tre MC Donald's restauranger att skryta om (till skillnad från Gävles två) och ett World Trade Center-projekt som var väldigt omdiskuterat vid denna tidpunkt (nu är det nog lagt på is av förståeliga skäl).

Min första ensamma dag i min nyrenoverade lägenhet i Växjö.
Men livet i Växjö visade sig inte heller bli så lätt som jag i början föreställde mig. Visst jag hade inga visioner om att det skulle bli en barnlek att bo själv, men jag trodde nog att jag skulle fixa det om jag bara ansträngde mig lite. Det har varit ekonomiska, praktiska och känslomässiga problem som avlöst varandra ett efter ett. Nya år bjuder alltid på nya överraskningar och hur jag än planerar och lovar mig själv förbättring så får jag det nästan aldrig att gå ihop vid månadens slut. I början var jag oerhört ambitiös. Jag gjorde verkligen allt i min makt för att få ett jobb att leva på och det fick jag. Avant Marketing erbjöd mig först ett smutsigt telefonförsäljarjobb med usla arbetsvillkor, men efter att ha visat mig ambitiös även där blev jag förflyttad till en kundtjänstavdelning med bättre lön, lämpligare förutsättningar och schystare kollegor... underbara kollegor egentligen. Man kan säga att det var genom Avant Marketing som jag slussades in i Växjö på allvar. Genom detta kunde jag ordna egen försörjning och leka vuxen för första gången, jag blev bjuden på fester, tillställningar och träffade gång på gång nya människor som (till skillnad från i Gävle) var glada, öppna och trevliga trots att jag själv inte tyckte att jag var det.

Nytt jobb, ny kollega. En bild från min förra arbetsplats Avant Marketing.
Det var också i Växjö som jag började få mina magproblem. De ställde till för mig på allvar, till och med så att jag förlorade mitt jobb (jag blev inte avskedad utan sa upp mig själv efter en lång tids frånvaro). Efter Avant följde en tid av arbetslöshet där jag på allvar fick känna på hur det var att gå hemma hela dagarna utan att göra någon nytta. En dröm för vissa, för mig blev det hemskt. Magproblemen slutade dessutom inte för att jag inte hade någon sysselsättning och stängde in mig om dagarna, tvärtom, de eskalerade och blev allt värre. Under sena 2010 och tidiga 2011 var jag ordentligt mager eftersom jag inte vågade äta någonting längre. De var först under vårens tillkomst under 2011 som jag långsamt började vända på steken och attackera mina magproblem på KBT-liknande vis. Problemen har kvarstått sedan dess men under mer kontrollerade former. Jag har dessutom fått diverse mediciner som gör att vardagen går att hantera på acceptabel nivå. Fortfarande är det dock svårt att få full förståelse från omgivningen kring det här problemet, främst vid högtidliga tillfällen då det ofta bjuds på mängder av sådant magen älskar att hata.

Växjö har betytt mest för mig av alla städer jag bott i. Mer än mitt barndoms Kungsör och mer än mitt pubertala Gävle. Här fick jag mitt första ordentliga jobb, jag fick min första flickvän, jag blev kreditvärdig (vilket iof gav mig mer bekymmer än nytta), jag började på universitetet, jag kom ut i krogsvängen på allvar, jag började med social frihet, jag spelade in julkalender, jag gick skrivarkurs och började skriva bok, jag träffade familjen Ahlberg och jag fick framför allt mitt eget boende med egna möbler; gardiner, tv, dator, affischer, soffa, högtalarsystem... mitt, alltihopa. Växjö kommer nog, med detta facit i hand, med största sannolikhet betyda mycket för mig en lång tid framöver just därför, även när jag en vacker dag väljer att lämna det. Vad jag dock alltid kommer ha med mig från denna stad är ett hockeylag som gått mot allt tvivel och nu allra senast fixat sin första slutspelsvinst:

Växjö Lakers tar jag med mig för evigt trots släktens hat och
trots att de skulle gå till div. 4. Just nu ser det dock ut att gå åt andra hållet.
Platser jag skulle vilja bo på.
Förutom Växjö finns det naturligtvis städer jag hellre skulle kunna tänka mig att bo i. Detta både av praktiska och trivsamma skäl. Jag har alltid gillat Stockholm och att ha nära till havet. Att bo i huvudstaden skulle passa som hand i handske för mig. Jag gillar visserligen inte stora folksamlingar men i lägenheten skulle jag ändå kunna vara ensam tillsammans med min fina flickvän. Allt finns i Stockholm. Ett stort universitet, massvis med biografer, stora innehållsrika affärer, bättre vårdvillkor, närmre till finlandsbåtarna, om man skulle känna för att övernatta på en sådan någon gång, och inte minst är det fint där, otroligt fint. Jag har hittills inte sett en stad i Sverige som är finare än Stockholm. Växjö har inte mycket att komma med i jämförelse. Faktum är att jag tycker ganska illa om Växjö rent utseendemässigt. Jag är därför ganska övertygad om att jag skulle trivas bra i vår huvudstad. Men det finns också en dröm om att helt bryta upp och bara försvinna, långt, långt bort, och den drömmen är vad jag tänker avsluta detta rekordlåga blogginlägg med...

Dexters lägenhet i Miami.
Efter att slaviskt ha följt Dexter och hur de målar upp hans hemstad Miami har en vision om att flytta dit fötts i min hjärna. Min tanke är att "Man lever ju bara en gång, varför då inte tillbringa det livet på en sådan fin och färgglad plats som denna i stället för gråa, mörka och kyliga Sverige." Om förutsättningarna dyker upp, vilket det krävs ganska mycket för det är jag medveten om, så skulle jag nog inte tacka nej. Jag har ingen aning om hur det är där men det är nog lite av tjusningen med det hela också. Att hamna på en helt blank sida som man själv får fylla i, eller som omgivningen får fylla i åt en. Men att förutspå framtiden är som många redan känner till omöjligt. Den som lever får se, helt enkelt. Just nu är jag väldigt nöjd med "mitt" Växjö och den tillvaro jag har med flickvännen Caroline. Jag har kommit långt här och planerar att komma ännu längre. Jag är verkligen inte klar med Växjö, på långa vägar.