tisdag 11 mars 2014

Draper Wot

Hela livet hade han levt i mörker, i en varm outhärdlig trängsel bland alla andra tusentals, miljontals som honom. Att se ljuset blev därför som en utopisk känsla. Allt utrymme han helt plötsligt kunde disponera helt själv tycktes vara oändligt. Allt hände så snabbt, knappt hann han betrakta den nya underbara världen innan landningen var fullbordad. Det var ett mjukt, varmt underlag och överallt runtomkring honom växte en rik mängd underliga tjocka stammar, likadana allihopa. Den fuktiga, ångfyllda miljön var helt i Draper Wots smak. Färden ner hade visserligen varit en adrenalinkick, en fantastik utomkroppslig upplevelse med pressande g-kraft ej att jämföra med någon karusell eller berg- och dalbana i världen. Men att nu få vila och breda ut sig i den mjuka, milda grunden var lika skönt.

Drapers nya problemfyllda tillvaro krossades plötsligt när han märkte hur marken blev ostabil. Inte som en jordbävning eller ett fartyg på ett gungande hav. Det var som en ramp som gled nedåt och Draper hade inte en chans att hålla fast sig i det glatta underlaget, han saknade både armar och ben. Skoningslöst flög han med gravitationens hjälp fram mellan de bruna stammarna tills han slutligen såg en öppning och det utopiska ljuset som han för en stund sedan hade slungats ut i bröt fram igen. Men det kändes inte lika makalöst som tidigare, han gled ner för en rosa, hal sluttning som blev allt brantare. Draper Wot såg inte heller något slut på branten, han skulle falla rakt ner till mörkret och spolas ner bland alla andra igen. Återigen skulle han vara fångad, fasthakad och trängd i en obestämd framtid, kanske för alltid den här gången.

Då planade plötsligt den rosa, glatta ytan ut igen. Det var fortfarande en backe ner, men absolut inte lika brant som innan. Däremot var det en avsats alldeles framför honom. Där stannade Draper, precis vid avsatsens kant och lyckades på något sätt klamra sig fast. Det skulle bli ett långt fall ner om han tappade taget. Han ville inte. Han hade redan vant sig vid den här nya världen. Varför skulle det härliga alltid vara så kort? Varför kunde han inte ha varit lyckligare lottad som någon av de där bruna, mjuka stammarna som han hade landat i. Nu kände han att fästet kring kanten höll på att förloras. Runt omkring flög hundratals av hans egen sort rakt ner till det mörka hålet långt där nere. För dem hade hoppet redan släckts och snart var det hans tur. Känslan av missmod fick honom att vilja släppa taget redan nu.

Precis när Draper Wot skulle ge upp tonade något grönt upp sig framför honom och skymde sikten för det varma utopiska ljuset. Men det var mjukt och skönt, det där gröna. Han kunde sjunka in i det och liksom bli en del av det. Plötsligt kände han sig inte rädd länge. Han var räddad och hade sluppit fallet ned.
"Hej, jag heter Kuddnah. Jag ska ta hand om dig nu", sa det gröna.
Och sedan den dagen var det bara Kuddnah och Draper för resten av all tid. Eller ja... åtminstone tills Kuddnah torkade.

***

Denna berättelse om vattendroppen Draper Wot var en novellutmaning som jag fick av Caroline. Själv gav jag henne utmaningen att skriva om en handduk som ville byta färg. Den här handlade om en vattendroppe i duschen som ville vara kvar på näsan, eller åtminstone inte spolas ner i avloppet. Hoppas ni orkade läsa hela texten, jag är uppenbarligen fortfarande ingen novellförfattare. Om ni inte orkade så läs i alla fall Carolines novell om Kuddnah, den är kortare, roligare och gulligare.