fredag 14 mars 2014

Delad identitet recension

Astrid Ahlberg har skrivit uppföljaren
till Porten som heter Delad identitet.
Jag har nu läst färdigt Astrid Ahlbergs andra bok Delad identitet. En bok som nyligen blivit färdigredigerad, men vars manus blev klart redan hösten 2012. Delade identitet är den andra delen om Ön och uppföljare till Porten som finns att köpa på bland annat adlibris. Det är en fantasyroman, men något unik rent genremässigt då den inte av ren självklarhet använder sig av de typiska element som ingår i fantasy, det vill säga trollkarlar, drakar, magi och flygande hästar. Det rör sig snarare om fantasirika element i en realistisk värld där karaktärerna ändå ser det övernaturliga som något självklart och lättsmält. Vissa karaktärer man möter har aldrig kommit i kontakt med de overkliga delarna i boken överhuvudtaget men reagerar ändå förhållandevis lättsamt när de väl gör det.

Bokens handling tar sin början där den första delen slutar. Miranda och Miro från den verkliga världen har blivit tillsammans vilket skapar en bitter svartsjuka hos Nore (från övärlden) som inte längre kommer överens med någon av dem. Nore ger sig istället av för att bistå i ett möte gällande situationen med den döde emperatorn. Samtidigt, i en annan del av övärlden, pågår ett vidrigt experiment på en liten pojke. Ett experiment som senare ska visa sig få katastrofala följder för den stackars pojken när alla som en gång kände till vad det handlade om hastigt och oväntat dör. Pojken får en ny personlighet att brottas med i huvudet. En personlighet som gör allt för att trycka ner den stackars pojkens styrka och självkänsla. Utåt sett ser problemet bara ut som en vanlig mental störning, en personlighetsklyvning, men inne i huvudet pågår en ständig kamp om vem som får äga den lilla kroppen. Ingen förstår honom. Den enda personen som kan hjälpa till befinner sig långt borta.

Naturromantiska drag är vanliga i Delad identitet
Så vitt jag kan tyda framkommer inga större samhällskritiska eller politiska ställningstaganden i boken. Den ger egentligen inga åsikter överhuvudtaget utan håller sig mer till en simpel naturromantisk saga där de största kriserna, åtminstone i den här romanen, tycks ske i det mentala. Möjligen skulle man kunna se en viss tendens till att den riktar sig mot vår svenska psykvård och vad den gör med människor, framför allt när de lämnas i sticket och aldrig får den nödvändiga behandling som krävs utan där problemen medicineras bort. Personlig närvaro är också ett viktigt element inom nämnda vård vilket berättelsen återkommer till några gånger. Faktumet att karaktären dock inte går att jämföra med verkligt psyksjuka personer gör det hela till ett risktagande att gå allt för mycket i detalj gällande sådana trådar. I övrigt skildrar boken ett modert och enkelt samhälle med fred och harmoni. Min gissning är att författaren själv drömmer om ett sådant liv. En tillvaro av lugn och ro med en livfull natur nära tillhands.

Språket i boken är precis lika lättsamt som miljön. Det innehåller i princip aldrig några metaforer eller någon djupare symbolik utan slänger som högst in en och annan liknelse ibland. Detta gör att boken öppnar sig för en bred massa och känslan man får när man börjar läsa den är att den är väldigt välkomnande och varm. Att läsa i Delad identitet är som att glida ner för en hal backe utan slut, man fastnar aldrig i texten utan följer med som om man själv inte läser utan snarare att texten håller i ögonen och låter sig själv bli läst. Berättelsen är kronologisk med ett större tidshopp i början vilket fick mig att bli lite förvirrad, men egentligen var det inte mer än som att landa med ett flygplan med dess häftiga inbromsning tills man återigen är på fast mark och berättelsen besvärsfritt kan fortsätta. Romanens allvetande berättarform gör att man aldrig hamnar vilse utan ständigt vet var man har alla karaktärer. Som läsare är det skönt att ha kontroll och det är precis vad Astrid ger mig, från första till sista bokstaven.

Det svåra att veta med boken är vad författaren egentligen vill berätta under den vackra men stundtals ganska mörka sagan. Som jag tidigare nämnt är det naturromantiska skimret ett ständigt återkommande tema i romanen, men för mig känns det ändå som att något djupare och viktigare ligger och trycker under ytan. Då den här boken till skillnad från sin föregångare går in djupare i människan och rotar i tankar, känslor och mental kamp kanske det också är där man bör leta efter det bakomliggande budskapet. Jag tolkar det som att svaga och utsatta människor borde få mer uppmärksamhet. Med liknande erfarenheter hade jag väldigt lätt att identifiera mig med och känna för bokens huvudkaraktär. Denne huvudkaraktär har genom berättelsens gång svårt att göra sig förstådd vilket ger oerhört dystra konsekvenser för honom. En viktig poäng kan måhända vara att öppna ögonen för de osynliga, vacklande och kanske inte lika vackra människorna i samhället. För som det senare visar sig i berättelsen så reser sig huvudkarkaktären flera gånger och visar sig att han trots sitt svaga yttre ändå är en riktig hjälte.
Språket i Delad identitet är mycket lättsamt och välkomnande.
Jag tycker att Astrid lyckas fånga upp mig som läsare där jag lämnades (ganska snöpligt) i förra boken och på ett lättsamt och underhållande vis kan guida mig in i en ny spännande berättelse, vackert och omsorgsfullt varierat från den tidigare historien. Upprepande element förekommer visserligen, men enbart för att det är nödvändigt och för att läsaren ska känna igen sig. Astrid har också hittat sin egen stil i språket; ett vardagligt, jordnära och hemtrevligt språk som känns tryggt även när spänningen är som högst. Jag fann mig själv bita på naglarna vid upprepande tillfällen men var också tacksam för de andrum som ständigt återkom. Författaren har ett sätt att lämna ett kapitel med en cliffhanger och påbörja nästa kapitel med en parallell handling för att det ska vara svårare att slita sig från boken. Det är en tacksam metod när man som jag vill undvika att tänka på att jag läser för läsandets skull utan i stället för boken och handlings skull.

Jag kan rekommendera boken för alla som vill ha en lättsam, rolig, spännande, dyster, hemtrevlig, mörk och smått kuslig berättelse i vardaglig relaterbar miljö med fantasirika inslag som är mycket lagom avvägda. Lever du ett någorlunda normalt liv med medelinkomst, lagom stor bekantskapskrets, är några år över 20 och inte kräver ett experimentellt språkbruk med en svängig dramaturgi så kommer det alltid finnas något eller någon som du kan känna igen dig vid i Delad identitet. Personligen anser jag att boken håller samma klass som föregångaren Porten, fast med andra element som stödpelare. Där Porten hade grundläggande, yttre konflikter går den här mer in på djupet och utforskar människans psyke, något som intresserat mig mycket och som jag vet att jag inte är ensam om att tycka. Ge boken en chans. Du kommer inte att bli besviken. Det blev inte jag.