onsdag 26 mars 2014

Corielle - Riklig fantasi utan sega övergångar

Framsidan till Corielle av Caroline Ahlberg
Nu har jag läst boken Corielle som är författad av min kära flickvän Caroline. Boken är i mina ögon en kortroman eller kanske till och med en lång novell. Den har i alla fall vissa novellegenskaper eftersom den, på grund av sin korthet, inte riktigt hinner etablera sina karaktärer ordentligt vilket också gör dem ganska platta (absolut inte ointressanta för det, platta karaktärer är bara ett uttryck för personer i en berättelse som går från punkt A-A istället för A-B).

Jag har tidigare läst en bok av författaren som heter Gröna ögon. Det var en spännande berättelse med ett mycket intressant koncept men vad som ställde till lite i den boken var att det var så oerhört många namn att hålla reda på... FÖR många namn för en sådan liten bok (Gröna ögon är också en kortroman). Corielle lider verkligen inte av samma symtom, här kan vi räkna karaktärerna på fingrarna och det är gott nog för min usla förmåga att hålla reda på namn. Alla karaktärerna är dessutom med nästan lika mycket hela tiden vilket gör dem desto viktigare (i jämförelse med Gröna ögon där majoriteten av de karaktärer som presenterades sedan inte blev relevanta i senare delen av berättelsen). Det finns en orsak att de finns där, de fyller alla en relevant plats och gör det dessutom på ett intressant och tilltalande sätt.

Romanen har två berättelser som går parallellt med varandra.
Corielle har egentligen två handlingar som löper parallellt med varandra i två helt olika världen. Först har vi den riktiga världen, där lever huvudkaraktären Corielle i berättelse nummer 1, det är en utfryst, tystlåten, missförstådd liten tjej som knappt syns i skolan. De enda hon kommunicerar med är sin familj och sin hemliga, osynliga pojkvän Forral. Det är bara hon som kan se sin pojkvän vilket gör att hon också håller det för sig själv med risk för att bli idiotförklarad annars. Vi får dock snabbt veta att Forral övergett sin flickvän för att aldrig komma tillbaka. Corielle får varje kväll i stället besök av Forrals lite småluriga bror Bastian som tröstar henne från sin övergivenhet och berättar en spännande saga så att hon lättare ska kunna somna. Det är också i sagan som Bastian berättar som den parallella historien dyker upp, berättelse nummer 2. Här får vi följa tjejen Katarina (Katt), då hon av misstag kliver genom en port in i en annan värld. Där stöter hon på bröderna Ian och Nai, två mycket stridslystna killar som gör allt för att ställa till trubbel och trycka ner den andra. Katt råkar hamna mellan dessa bröders stridigheter vilket får till följd att hon inte får lämna den nya världen hon hamnat i. I det stora slottet som bröderna bor i blir hon i stället instängd och torterad i syfte att bröderna ska jäklas med varandra. Vid sidan av allt det hemska får Katt ändå bekanta sig med den nya världens vackra färger, varelser, växter och väder, alltmedan hon funderar hur hon ska ta sig tillbaka till sin egna värld igen.

Eftersom ovanstående stycke, som ska försöka beskriva handlingen i Corielle, blev ganska långt så kan man snabbt dra slutsatsen att det är en ganska komplicerad story i ett väldigt litet format. Det gör det med andra ord till en väldigt underhållande bok. Det händer saker precis hela tiden (framför allt i Katts berättelse). Den ena intrigen avlöser den andra och det är ständigt nya moment som poppar upp. Dessutom är dessa moment (tack vare genren som Caroline valt) inte de vanliga vardagliga sakerna som vi är vana vid utan ofta helt egna påhittade saker som gång på gång fick mig att höja på ögonbrynen och ibland skratta. Dels har vi djuren, som till viss del är egenpåhittade. Även fast vi inte stöter på dem särskilt mycket så får vi höra en hel del om dem, bland annat de väldigt fantasifulla riktikasarna. Men även växtriket har nya uppfinningar som den humoristiska kottfrukten och blommorna som försvinner i tomma intet. Med så mycket som händer hela tiden blir det heller inga sega övergångar mellan händelseförloppen. När man trodde att Katt var färdig med det ena momentet så avlöser Corielle omedelbart det andra. Det är väldigt tacksamt för mig som läser högst än timme åt gången, men jag är osäker på om den berättartekniken tilltalar alla då den knappt ger något andrum. För min del var det inte ett dugg besvärande och eftersom jag talar för egen del i den här recensionen så ser jag det som en mycket positiv egenskap i boken.

Caroline väljer att utöka perspektiven i sin egen bok
När det gäller berättarperspektiv har Caroline även där valt att dela in det i två läger. Boken börjar ur Corielles synvinkel som berättas i jag-perspektiv (vilket gör det tämligen omöjligt för mig att inte se Corielles liv till viss del som självbiografiskt) men går sedan över till en allvetande berättarform när vi möter Katt. Orsaken är antagligen att ge en så hög kontrast mellan berättelserna som möjligt och tydliggöra att historien om Katt är just en saga i en saga. Det är något som berättas av Bastian och ska kanske hållas så i läsarens sinne för att man inte ska tappa bort Corielle allt för mycket. Dock dyker det i senare delen av boken upp en problemställning just när det gäller hur Bastian berättar själva sagan som jag reagerade på men tyvärr inte kan avslöja i den här recensionen. Du som läsare får helt enkelt upptäcka det själv och bedöma hur du tycker Caroline hanterar kontinuiteten för sagan i sagan.

Trovärdigheten i boken är med mig från början till slut. Caroline är mycket tidig med att etablera vilken nivå av realism jag ska förvänta mig och därefter håller hon en konsekvent stil utan utsvävningar varken åt ena eller andra hållet. Exempel på sådana utsvävningar hade kunnat vara en stor, lila drake som kom och åt upp Corielles hus, eller en modern rivmaskin som kom och monterade ner Ian och Nais slott. Caroline vet i vilka världar hon befinner sig i och håller sig till dem. Hennes språk är likadant; konsekvent och aldrig utsvävande. Hon använder sig av trovärdiga språkbruk som anpassar sig till karaktärerna. Trots att författaren i sitt privata liv aldrig svär använder hon ändå svordomar i sitt bokskrivande när det passar, vilket för mig gav extra stor effekt.

Ett problem jag stötte på var att vissa moment i berättelsen var lite kryptiska, framför allt i Corielles värld. Mot slutet möter vi snabbt ännu fler vändpunkter än tidigare vilket får till följd att jag, som har allmänt svårt att hänga med, tappar bort mig en del. Dessutom har vissa av karaktärerna en förmåga att tänka mer än de talar, vilket får till följd att jag som läsare lämnas utanför så fort jag inte får följa karaktärens tankeflöde. Caroline använder nämligen ett berättarperspektiv där vi får följa högst en karaktärs tankar i taget (vilket undertecknad också råkar göra). Det här kan också ses som något mycket positivt. Caroline vill inte skriva läsarna på näsan utan ger oss möjlighet till eget funderande. En bok ska ju inte fördumma utan snarare berika ens intellekt. För att ge ett konkret exempel, för att vara lite tydligare med vad jag menar; du kommer stöta på letande av vita pärlor mot slutet.

Vissa delar av boken är något hemlighetsfulla och vill gärna gömma undan information
för att läsaren själv ska få utrymme att fundera.
Sammanfattningsvis är det här en mycket intressant fantasifull roman i liten förpackning. Den har relevanta, intressanta karaktärer som får rättvist mycket utrymme och agerar väl trots att de inte får så mycket tid att lära kännas på djupet. Handlingen är intensiv och ständigt pågående med väldigt få övergångar vilket får mig att hålla lågan vid liv. Som läsare imponeras jag stort av den uppfinningsrikedom som återkommer gång på gång, viljan att frångå det redan existerande och försöka hitta på nya verkligheter. Boken har dessutom en varierande berättarteknik som får mig att reagera och tvinga ställa om hjärnan vilket är både uppfriskande och utmanande, och håller även det intresset vid liv. Jag tror mycket på Carolines författarskap (opartisk pojkvän som jag är). Hon har ett begåvat språkbruk och en alldeles lysande stilistik som inte bara går att finna i denna bok utan även i hennes noveller eller vanliga sakprosa som går att hitta på hennes blogg. Därför ser jag, som nu läst två av hennes verk mycket fram emot att läsa nästa ... och när jag har gjort det lovar jag naturligtvis att återkomma med en ny recension i den här bloggen.