måndag 24 februari 2014

Skuggor i mörkret

Det är för varmt, det känns som en bastu under täcket. Hela min kropp är blöt av svett och det börjar bli svårt att andas. Är elementet alldeles intill på? Jag måste kontrollera. Utan någon större svårighet tar jag mig upp från min sovplats. Varmt fortfarande, trots att jag drar undan sängkläderna. De tunga, blåa gardinerna täcker mina båda fönster som vätter söderut. Något får gardinerna att röra sig; väldigt lätt och knappt märkbart, men ändå en långsamt gungande rörelse fram och tillbaka. Under det närmsta fönstret sitter elementet, men det är avstängt. Avstängt men fortfarande varmt... Jag måste öppna ett fönster och släppa in lite sval februariluft. Allt för en svalkande fläkt från gården utanför, som jag kan se tydligt där jag bor på bottenvåningen.

Jag känner med handen bakom gardintyget och hittar handtaget. Fönstret har inte för vana att vara öppet under vintern och stretar därför emot en aning när jag med trötta armar försöker dra upp det. Tillslut ger det efter och lämnar en glipa ut till den friska vinternatten. Samtidigt lyckas jag, genom den lilla springan som min hand har skapat mellan gardinerna, se en skugga slinka förbi. Det hela går mycket snabbt, bara på en hundradelssekund. Någon eller något där ute, mörkare än mörkret gled just förbi mitt synfält, på egna ben eller som en skjuts av vinden. Jag förstår att jag inte har någon att berätta det för. Jag måste själv fundera på vad det var. Samtidigt inser jag att jag är väldigt ensam där jag står i mörkret. Det är bara jag, tystnaden och skuggan som gömde sig någonstans där ute.

Då hörs plötsligt ett skrapande ljud längst andra sidan av väggen. Ett gurglande... nej, ett morrande läte tonar upp sig alldeles intill som om det var i samma rum som jag. Jag drar omedelbart för gardinen och kryper sakta tillbaka i sängen. Ljudet utanför upphör inte, det fortplantar sig. Skuggorna blir flera, de tycks ta sig in i lägenheten. Det är gatlamporna utanför som kastar in dem, likt vassa stenar genom fönstret. Skuggorna rör sig strategiskt längst det vita taket och de övre delarna av mina fyra väggar. Men inte som strålkastarljus som söker efter något borttappat. Det är jaktsugna, otåliga rovdjur som gör strategiska förflyttningar, liksom för att visa att de äger natten, att det är de som bestämmer nu.



Jag hör morranden och fräsanden där utifrån. De verkar inte komma överens med varandra. De vandrar liksom runt i cirklar som en slags ritual och ser varandra i ögonen med de sylvassa huggtänderna väl synliga och reflekterande i det bleka månskenet. Så börjar de med ett nytt slags ljud. Ett slags strupsång som skär rakt in i mina trumhinnor. Trots att jag drar täcket över huvudet och pressar fingrarna mot öronen kan jag höra det rent och klart. Ljudet upphör och jag drar bort täcket igen. Skuggorna samlar sig och jag hör hur ett av djuren hoppar upp på fönsterbläcket intill det nyligen öppnade fönstret. Ilningar går genom hela min kropp när de vässade klorna skrapar längs glaset och markerar sin vilja att ta sig in. Nu ser jag formen av djuret klart och tydligt strax ovanför fönstret. En lång styv svans med tofs längst ut. Två stora, spetsiga, bakåtlutande öron. En bred sniffande nos och en päls som tycks vara tjockare än en björns.

Kylan drabbar mig plötsligt. Den sköna februarikylan som sakta omsveper mig som en cykeltur en varm sommardag. Jag känner mig inte lika svettig längre, det går lättare att andas, allt blir klarare, som när ringarna försvinner i en genomskinlig damm. Jag kan inte längre höra något ljud utanför fönstret. Det är inte kvar någon skugga mot taket. Med darrande ben vågar jag tillslut ta mig upp ur sängen igen och glänta på gardinen. Där ute ser jag den mörka februarinatten, lika orörd och lugn som den borde vara. Jag kan äntligen känna mig rofylld och för en gångs skull lite tacksam. Kanske ska jag njuta lite av att det fortfarande är mörkt och kallt, att det fortfarande är några månader kvar till sommaren.