måndag 17 februari 2014

Fjärde veckan

Nu har Caroline och jag inlett vår fjärde vecka tillsammans, därför vill även jag passa på att berätta den romantiska historien om hur vi två blev ett. Caroline gjorde det på ett mycket vackert och berörande sätt på sin blogg och jag har inga ambitioner om att försöka slå hennes fantastiska inlägg. Det jag vill göra är att kort och koncist förmedla ungefär samma händelser fast ur min synvinkel. Detta kanske framför allt för att ha en text att hänvisa till om folk skulle vara nyfikna. Vi hade en släktträff i fredags där jag, inför tjugofyra nyfikna öron, fick redogöra för hur vi hade fallit för varandra. Det var inte så kul, men det ska man kunna begära, antar jag.



Jag träffade Caroline första gången på en skrivarkurs jag gick för nästan ett år sedan. redan då tänkte jag ; "jag undrar hur det skulle vara om hon och jag var tillsammans". Detta är något jag tänker om många tjejer så länge jag inte är kär i någon, så det var tyvärr inget unikt i hennes fall. Jag pratade knappt med henne alls då eftersom jag som vanligt var blyg (vilket hon också var). Däremot pratade jag en del med hennes mor Astrid och genom henne fick vi en kontakt som bestod efter skrivarkursen. Jag skickade ett exemplar av Lava Lady till Astrid vilken även Caroline fick lyssna på. Caroline hörde senare av sig via mejl och berättade vad hon tyckte om boken.

Förmodligen hade det kunnat stanna där om Astrid inte hade föreslagit att jag och Mikael skulle få träffa Caroline och hennes lillasyster Miriam på en middag ute på stan som Astrid skulle betala för. Mikael och jag var mitt uppe i vårt "Sommaren utanför"-projekt och Astrid som ville stötta oss föreslog en "dejt" med dessa två tjejer som en slags övning i det här projektet. Middagen var trevlig (ganska nervös) och jag fick återigen chans att träffa Caroline på riktigt och byta några ord med henne. Det blev dock mest Miriam som jag pratade med (om allt och inget) medan Caroline också mest pratade med sin syster. När vi skulle åka hem igen fick Mikael skjuts av de två tjejerna medan jag cyklade hem. De pratade om Sommaren utanför och Miriam föreslog att Caroline, som är lite blyg, kanske också skulle behöva ge sig ut på stan och göra lite sociala övningar.

Caroline började följa med oss ut på stan. Hon imponerade stort på mig med sitt mod och sin tveklöshet. Hon vågade på en gång sådant vi hade fått träna i månader på att göra. Genom detta lärde vi känna Caroline mer och mer. Det kändes som att vi vågade bli allt mer öppna med henne och en dag bjöd vi till och med hem henne till min lägenhet där vi tittade på egengjorda kortfilmer och fikade.

Men Sommaren utanför blev till höst och lades därmed på hyllan. Caroline fortsatte vi dock att träffa dels genom diverse besök ute i Björnamo men också genom vår nystartade skrivarcirkel och inte minst julkalendern. Det var också via julkalendern som jag sakta men säkert började få upp ögonen för Caroline som mer än en vän. Hennes insatser i projektet gjorde mig överväldigad (framför allt i lucka 24). Dessutom hade vi något gemensamt som vi skrattade och hade kul åt varje dag. Julkalendern blev på sätt och vis ett verktyg för Caroline att ta sig in i den nästan ogenomträngliga bubbla som Mikael och jag haft så länge. Det har, i princip, bara varit jag och Mikael sedan jag flyttade till Växjö, men nu var vi plötsligt tre och vi började dela allt i tre i stället för två.

Julen kom... Caroline och jag började skriva till varandra allt mer vid sidan av vårt julkalenderprojekt. Hon började ta allt mer plats i mina drömmar, men jag var fortfarande lite osäker på vad det handlade om för min del. Vi hade redan börjat göra en del saker bara vi två vilket jag antar bildade grunden till ett starkare band bara mellan oss. Hon gav mig en egengjord tändsticksask i julklapp vilket fick mig att nästan börja gråta offentligt hos familjen uppe i Gävle.

Efter julen började Caroline delta på våra söndagsfilmer och här kunde jag inte låta bli att vara nära henne längre. Jag såg alltid till att hamna bredvid henne i soffan men vågade aldrig riktigt närma mig henne ordentligt eftersom jag var så osäker på vad hon tyckte och tänkte. Möjligtvis kunde jag saaakta men säkert röra mig åt hennes håll utan att det märktes, men det slutade oftast med att hon vred sig så att hon hamnade längre bort igen eller att jag fick ont i ryggen av mina fatala försök att komma närmre. Jag visste i alla fall att jag ville vara nära henne och jag visste att hon hade etablerat ett stort utrymme i min hjärna.

Perioden som följde under de första veckorna i januari var nätter av sömnlöshet då jag bara låg och tänkte på Caroline. Jag hade enorma svårigheter att släppa henne ur tankarna. Det var bekymmer blandat med fantasier som avlöste varandra (fantasier om hur hon kände samma sak). Jag förstod att jag var tvungen att berätta det här för henne, annars skulle det bli outhärdligt. Därför rådfrågade jag Mikael huruvida jag skulle berätta allt på en gång eller vänta lite tills förutsättningarna blev bättre. Mikael rådde mig att bygga en stabil grund först så att chanserna skulle vara lite större. Jag bestämde mig för att "någon gång i februari ska jag tala om för henne hur det är". 

Men det blir oftast inte som man tänkt sig. Jag hade två veckor av intensivt pluggande där jag skulle komplettera och förbereda mig inför en tenta. Detta krävde att jag var på biblioteket nästan varje dag. Jag frågade Caroline om hon ville hålla mig sällskap vilket hon gjorde varje gång (det gick så mycket lättare när hon var med). Efter varje biblioteksbesök åkte vi till min lägenhet och hittade på något. Spelade spel eller tittade på bilder. Jag kom på mig själv att inte vilja släppa henne när det slutligen var dags för henne att åka. Varje gång hon försvann blev det så infernaliskt tomt i lägenheten. Enda sättet att hålla mig metalt stabil var att hålla en 24/7-kontakt på Facebook så länge vi inte sågs. Där pratade vi om allt och inget och mellan raderna kunde jag äntligen ana att det kanske fanns något som liknande en besvarad kärlek. 

Carolines besök i lägenheten, fortfarande som vän, var som intensivast under vecka 4. Det var den första veckan som vi träffades varje dag under hela arbetsveckan. Här kände jag att det inte skulle gå att hålla sig till februari, jag skulle bli tvungen att säga som det var redan nu, det gick inte att hålla tillbaka. Under helgen samma vecka skulle hon iväg och träffa släktingar i Skåne. Dagen innan hade jag en panikartad känsla över tanken på att jag inte skulle se henne på ett dygn. Sällan har jag varit så deprimerad inför en helg som denna. Jag berättade, nästan tårögt att jag INTE VILLE att hon skulle åka. Det var här våra huvuden möttes första gången och det blev som en slags bekräftelse för mig. "Det är sant, det är besvarat!!!" Jag var dock väldigt orolig för att samma magi inte skulle finnas kvar när jag träffade henne ett dygn senare. 

Mycket riktigt var det lite stelt när vi träffades på skrivarcirkeln följande söndag, men sedan kom söndagsfilmen där jag och Mikael hade tänkt ut en strategi för hur jag skulle sätta in stöten. Först och främst skulle jag och Caroline sitta bredvid varandra, naturligtvis, men sedan skulle jag också vänta med att koka te till Caroline (vilket jag normalt brukade göra UNDER filmen). Genom att erbjuda henne te EFTER filmen fanns det en orsak för henne att stanna kvar en stund medan Mikael genom en uttänkt bortförklaring försvann hem till sig. Caroline stannade kvar och magin kom tillbaka, men det tog ändå tid. Jag krånglade med annat hela kvällen; skämde ut mig genom att sjunga för henne och rita av henne. Men tillslut fick jag ändå ut de ord som behövdes, ord som jag hade tänkt säga redan föregående fredag men som då hade fastnat i halsen. 

"Det jag skulle säga i fredags är att jag... att jag... att jag... tycker om dig Caroline. Väldig, väldigt mycket!"


Den tystnad som uppstod efter detta var kanske inte så lång men för mig kändes den som en halv minut, minst. Så till sist berättade hon att hon även tyckte om mig och alla tveksamheter var utraderade. Visserligen ifrågasatte både hon och jag om det var verklighet vi befann oss i ett tag efter denna dag, men nu är vi båda ganska övertygade om att det är ren och skär sanning. Natten mellan den 26 och 27 januari var alltså tillfället då vi blev tillsammans, en för övrigt sömnlös natt där vi fram mot morgonkvisten insåg att dagens plikter (skola och jobb) skulle bli nödvändiga att ställa in. Vi behövde dagen för oss själva helt enkelt.

Jag hade njutit av varenda dag med Caroline i min närhet och önskar att det aldrig ska ta slut. Jag har redan tidigare skrivit att jag nästan aldrig har varit nöjd med tiden som den är just nu, men den här perioden i mitt liv är ett undantag. Jag vill inte se framåt det minsta. Saker som vår, sommar och höst intresserar mig inte det minsta. Stanna tiden och låt den vara stilla för evigt. För det som skrämmer mig mest just nu är inte att råka ut för en olycka, bli sjuk eller att stå utan bostad och pengar... utan det är att förlora henne. Mina drömmar om att få Caroline har bytts ut mot mardrömmar där hon försvinner. Men de drömmarna kanske är stoff till ett annat blogginlägg... kanske i novellform.

För tillfället sitter jag tätt bredvid Caroline i soffan, redo att plugga inför en till tenta. Med henne intill blir allting mycket lättare. Varje dag med henne är lika värdefull som min sista i livet. Hoppas det förblir så, länge.