onsdag 22 januari 2014

The Human Equation

Följande text är publicerad en gång tidigare i en blogg jag hade 2009, men jag kom på här om dagen att jag ville ge inlägget en ny chans. Dels för att 2009-bloggen inte existerar längre och dels för att ämnet fortfarande intresserar mig. Jag har dock redigerat texten en aning så att den följer dagens standard av mitt skrivande lite bättre. Med det inte sagt att texten är fri från språkliga missar. Det är fortfarande Björn Wirén som har skrivit den ;)



Det brukar komma en skriva per år som nitar sig fast, där jag är tvungen att inse att jag kommer få dras med den resten av livet. Sen finns också en den absoluta favoritskivan som heter Metropolis Part II: Scenes From A Memory (av min favoritgrupp Dream Theater). Den skivan är ett så kallat konceptalbum, det vill säga det finns en sammansättning och röd tråd genom alla låtar.

Då jag har ett speciellt intresse av att analysera och lyssna på texter till den musik jag hör så har jag av naturliga skäl dragits till konceptskivor. Men kan ju tänka att: vad ska det spela för roll? Man lyssnar väl på musik melodiernas skull, men jag anser att handlingar i texter är minst lika viktiga precis som i film och litteratur.

Då de flesta av mina favoritskivor alltså är konceptalbum, som tillexempel Iron Maidens Seventh Son Of A Seventh Son eller Pink Floyds The Wall så kommer säkert fler blogginlägg av denna karaktär, men den skiva jag brinner för att skriva om nu är gjord av ett litet musikprojekt som kallar sig Ayreon. Ayreon är ingen grupp eller någon artist utan helt enkelt ett projektnamn för ett antal skivor där man bjudit in diverse gästsångare. Alla album är då konceptalbum där de olika gästsångarna spelar olika roller så att det blir en sorts rockopera av det hela. Otroligt intressant tycker jag, fast inget nytt. Bara inom genren progressiv rock.

Albumet jag pratar om heter Ayreon – The Human Equation. Det är alltså en musiker vid namn Arjen Lucassen som bjudit in drygt 18 olika artister för att förmedla en story i en musikaliskt stil som är allt från ren hårdrock till experimentella samplingar a'la Pink Floyd. En väldigt progressiv stil är det huvudsakligen. Och det som imponerar mest är att det är just Arjen som komponerat allt. Trummorna, bastoner, gitarriff och ackord samt alla syntljud.


Men sen kommer vi till handlingen vilket är det som fångar mitt intresse mest. Huvudpersonen känner vi inte i början av skivan. Allt vi vet är att det är något fruktansvärt som hänt. Två personer sitter på ett sjukhus, vid en säng där alltså huvudkaraktären ligger i koma. De två personerna som sitter där är huvudkaraktärens fru och hans bästa vän. De förstår inte varför han inte vaknar. Det som hänt är att huvudkaraktären varit med om en bilolycka, mitt på ljusa dagen. Körandes på en väg utan någon trafik har han bara glidit av vägen och brakat in i ett närliggande träd. Men enligt läkarna blev hans skador inte livshotande och rent fysiskt borde han inte ligga i koma. Men han gör det ändå och det enda de kan göra är att prata med honom och hoppas på det bästa.

Men det här är bara den ena sidan av det vi får följa. Man får från och med olyckan även följa en helt annan sida. Nämligen inne i själva huvudkaraktärens koma. Hans tankar och upplevelser.
Det som händer är att huvudkaraktären hamnar på en helt okänd plats, han vet inte var han är, han kan inte röra sig och han förstår inte vad som händer. Men det han upplever är olika röster som talar till honom (också olika karaktärer, alltså olika sångare) som visar sig vara hans känslor d.v.s. ilska, dödskamp, kärlek, passion, stolthet och rädsla. Dessa känslor börjar alltså gruppera sig och har alla olika viljor mot huvudkaraktären. Vissa vill att han ska vakna direkt, vissa vill bara att han ska ta det lugnt och avvakta, vissa vill att han ska lida och vissa vill att han skoningslöst ska falla ner till sin död. Det blir alltså en strid mellan dessa känslor.

Detta är alltså hur berättandet är upplagt. Man växlar mellan sjukhussängen där frun och den bästa kompisen sitter och försöker peppa huvudkaraktären genom att prata om gamla minnen eller tala om hans betydelse, samt huvudkaraktärens egna strid mot döden. Under denna process får vi veta mer och mer om huvudkaraktären och vi lär känna honom på djupet. Framför allt får vi reda på vad hans barndom har gett för konsekvenser för honom i vuxen ålder. Hans far var en ren skitstövel som aldrig fanns där och ignorerade både honom och hans mamma. När han väl fanns där förnedrade han bara sin son så länge han inte tyckte som honom. Huvudkaraktärens mor tog självmord så att han tillslut stod där helt ensam utan förutsättningar och som skolbarn blev han mobbad och utfryst. Vi får helt enkelt veta allt relevant om huvudkaraktären som hänt under hans liv fram tills bilolyckan, och då får man naturligtvis även veta hur bilolyckan kunde ske.

Jag tycker det rent psykologiskt är en oerhört intressant och gripande historia med ett väldigt bra berättande. Rent textmässigt är det dock inget avancerat utan ganska rakt på sak. Inte direkt någon poesi eller en massa metaforer som det normalt kan vara i musiktexter. Men sättet det berättas på och själva idén tycker jag är oerhört imponerande, och framför allt är det innovativt. Man får en väldigt tydlig skildring till varför människor egentligen blir som de blir i det vuxna livet. Vad kan en frånvarande far och mor ge för följer? Om ingen brytt sig om dig som barn hur ska du då någonsin kunnat lära sig bry dig om andra?

Nu kommer jag inte på mer att skriva om det här men jag tyckte bara att jag behövde skriva av mig om det hela. Jag hade egentligen mer att komma med, men det får vara bra nu. Så mycket till analys blev det inte, men lite åsikter i alla fall och det behövdes. Om ni vill få en liten glimt bara av vad jag skrivit om här så kan ni titta här: