tisdag 14 januari 2014

Den röda tråden

Jag har nog aldrig sovit så lite som nu. Och varför? Ja, det här ska inte ska bli någon terapiblogg så jag tänker jag inte gräva i det. Naturligtvis har det med bekymmer att göra. Bekymmer som jag är oförmögen att lägga åt sidan eftersom de ligger så nära till hands under dagarna. Jag är inte ute efter någon sympati eller några råd här. Det intressanta är i stället; hur fördriver jag tiden under en sömnlös natt. Jo, jag har skrivit många noveller. Det mesta blir dock klischefyllt skräp som knappt jag själv orkar läsa i efterhand. Det handlar väl om att skriva av sig antar jag och det är just därför jag inte skriver på min bok i stället. Det hade bara blivit dåligt. Förra natten skrev jag dock en novell som blev något ok tycker jag. Kanske börjar jag få till det där med att skriva kortare historier. Jag tänker nu publicera den här på bloggen. En novell från mig, för första gången. Men räkna inte med något mästerverk. Jag har bara gjort en korrektur. Det finns säkert många stavfel, grammatikfel och syftningsfel som vanligt. Bortse från dem när ni läser. Det här är inget jag lägger någon större ambition på. M.I.S.T är mitt stora projekt just nu.

Novellen jag gjorde heter Den röda tråden. Den handlar om en kille som vandrar genom en skog bredvid huset han växte upp i. Under hans promenad tänker han tillbaka på sitt korta liv, både på glädjeämnen och sorger. Jag publicerar den i textform här på bloggen och därmed blir det här mitt längsta blogginlägg någonsin. Men om du föredrar att läsa i pdf-format så går det bra att ladda ner den här.


Den röda tråden











Den ledde honom från den gula stugan mitt ute på landsbygden och rakt in i den mörka skogen. Det var natt. Bakom sig lämnade han huset han hade växt upp i, till och med födds i. Han mor hade inte hunnit till sjukhuset. Hon hade vaknat upp klockan fem på morgonen med otroliga värkar och närmaste förlossningsklinik låg än idag mer än fem mil från där de bodde. Många hade retat honom för att han var ”född i farstun” men själv var han stolt. Han var stolt att vara en del av sitt hem och en del av den omkringliggande naturen, den som alltid växte och frodades. I dag var hans mamma advokat och pendlade mellan det trygga hemmet och jobbet i storstaden.
Genom tallarna fortsatte tråden ringla. Han drog i den med båda händerna som om han försökte hala in den, men den stretade emot och det enda han kunde göra var att följa den vidare mot blåbärsbacken.
Blåbärsbacken, det var hans första minne. Han hade varit ute med sin far, de hade plockat korgarna fulla och han hade plockat och smakat på något gott som växte mitt ute i naturen, som serverat för både djur och människor. Om det var blåbären som getingen var ute efter kommer han inte längre ihåg. Inte heller pappa hade varit tillräckligt uppmärksam på hur det gick till. Men det var så det oftast var med trauman; de skedde för snabbt och för överraskande för att tryggheten skulle hinna med. Han kunde fortfarande komma ihåg smärtan, stinget av biet, rädslan för det okända som kanske skulle hända, pappa som alldeles nyss hade skrattat och stojat men som nu blev allvarlig och sammanbiten, smaken av tårarna som föll från hans kind när pappa halvsprang hem till stugan med honom bärandes i famnen.
Månljuset avslöjade färgen på den röda tråden som ledde honom vidare, bort från blåbärsbacken och in mot trollskogen. Vid trollskogen hade han lekt troll med sina syskon under hela sin barndom. Först fick han vara minitrollet, det där lilla trollet som skulle göra som de stora trollen sa, annars fick han inte komma in i låtsasgrottan de hade byggt av plankor och småsten, vilket innebar att han skulle stelna så fort solen gick upp. Men hans styrka låg just i att han var så liten. Hans fyra syskon delade på rollerna, hälften var människor, hälften var troll. Människorna hade gjort ett läger trettio meter någonstans från trollgrottan, uppdraget var att ta sig till lägret och sno något från deras matsäck. Lyckades man med det räknades det som att hela matsäcken var borta och människorna svalt ihjäl, men om människorna upptäckte trollet så räckte det med att de lyste på honom med en ficklampa så stelnade han. Tyst och liten som han var hade han klarat uppdragen nästan varje gång och kunde snabbt avancera till trollhövding, han som ansvarade för trollgrottan och såg till att inga människor kom dit och lyste på dem med ficklampan – i så fall dog dem allihopa.
Det var svårframkomligt mellan de kortväxta träden i trollskogen. Det var underligt att tråden inte trasslade in sig. Den tycktes löpa rakt och smidigt genom växtligheten. Växtligheten utsöndrade lukter han fortfarande förknippade med sitt liv och sina minnen. Många skogar hade han vandrat genom, men denna skog var unik. Varje träd kände han igen. Som blind hade han kunnat gå runt och känna var han var, han hade kunnat berätta att han i detta nu steg ut ur trollskogen och var framme vid Rellasjön.
Vid Rellasjön hade han och farfar fångat den största abborren han sett. Han hade hållit i metspöet, men eftersom fisken hade varit för tung för honom själv att dra upp, så att farfar hade fått hjälpa till att dra, så räknade han det som deras fångst. Det var något de hade upplevt och åstadkommit tillsammans. Några månader senare hade farfar dött i en hjärtinfarkt. Hela familjen hade suttit inne stugvärmen och ätit pannkaka med lingonsylt alltmedan en tidig höststorm pressande mot fönsterna. Telefonen hade ringt och mamma hade svarat. En chockad och olycklig farmor hade osammanhängande förklarat att farfar hade segnat ner på golvet och ville inte vakna. Farmor visste inte vad hon skulle göra. Trots att sjukhuset inte låg längre än fem minuter från deras hem hade hans liv inte gått att rädda.
Livet förändrades där och då. Pappa blev aldrig sig lik igen. För honom hade farfar varit betydelsefull; en mentor och en ständig livscoach. Pappa hade älskat sin pappa lika mycket som han älskade sin fru och sina barn, och han hade aldrig skämts över att säga det. Men efter hjärtinfarkten blev han inåtvänd, sluten och tyst… allt för tyst. Mamma hade försökt hjälpa honom, alla hans barn, inklusive han som nu vandrade genom den mörka skogen. Läkare, psykologer, präster och terapeuter, alla hade försökt få honom tillbaka till ljuset. Till slut gav de upp. Pappa gick sin egen väg, låste in sig, deltog inte, undvek ansvaren, lät sig själv förfalla. Till slut flydde han – långt bort. Över hav, bortom berg, genom skogar, över öknar. Pappa hörde aldrig av sig och lämnade aldrig några spår.
Tråden löpte vidare runt den lilla sjön och vidare norrut mot kalhygget som låg femtio meter därifrån. Pappa hade ägt den marken. Men när han försvann hade den tagits över av kommunen och skövlats bort. Här hade han vandrat många tillfällen under sin mörka tonårsperiod, fylld av saknad och oro. Han hade alltid haft ett hopp inom sig att pappa skulle återvända en dag, att pappa, där han än var, skulle känna hans saknad och längtan. Som naiv tonåring hade han ofta gått ut på kalhygget, satt sig bland alla kvistar och grenar på marken och gråtit, just för att han trodde att pappa skulle höra det, att han skulle se det, och när han hade gråtit färdigt och vänt sig om så skulle pappa stå där bakom. Han skulle säga förlåt för att han missat alla de här åren, att han inte funnits till som stöd när dagarna var som svartast, när kärleken och förståelsen var som längst bort och när sanden i timglaset av hans fortfarande så korta liv hade börjat rinna. Mamma hade varit upptagen med karriären, syskonen höll på att flyga ur huset som små fågelungar som prövade sina vingar för första gången. Själv, vad hade han själv haft för gemenskap? Vem hade han haft att vända sig till när han behövde någon som lyssnade och förstod?
Tråden ledde honom vidare in i tätbevuxen skog igen med höga granar, stenblock och mossa. Här någonstans låg det övergivna torpet, det visste han. Han gick inte dit så ofta, för liksom de tidigare platserna hade väckt bitterljuva minnen så väckte denna plats mörker och fasa. Nu såg han hur konturerna blev synliga mellan träden. Tråden gick igenom huset. Han skulle obönhörligt tvingas öppna de gamla såren igen. Här hade han en kall vinternatt sprungit in för att ta skydd från en snöstorm, efter att stelfrusen ha knatat över den hala sjön och snubblat fram på kalhygget. Med sig hade han haft en kniv och ett rep. Vad han skulle använda det till hade han inte varit säker på, men han visste att timglaset hade runnit ut. Det skulle vara slut på mardrömslika, panikfyllda nätter, det skulle vara slut med blickarna, de hånfulla orden och den psykiska och fysiska misshandel han hade fått stå ut med i skolan. De hade tryckt upp honom mot skåpen, snott hans kläder på gympan, spridit rykten över hela skolan och förnekat all form av umgänge med honom. Han hade lämnats ensam och övergiven. Ingen hade släppt in honom någonstans, inte i det verkliga livet och inte i det virtuella livet som blommade under den tiden. Världen var emot honom, han hade kämpat mot sina tårar, svurit hämnd, fantiserat om hur han tog tillbaka makten, men i slutändan hade ett hemligt klassprojekt fått honom att krossa allt hopp om tillhörighet. Den faderslösa tönten hette boken som hela hans klass i hemlighet, utan lärarens insyn hade knåpat ihop på svenskalektionerna. När han fyllde sexton hade han fått den i födelsedagspresent, inpressad i hans skåp. Det var förnedrande photoshoppade bilder på honom och hans familj. De hånfulla, kränkande, livsnedbrytande orden avlöste varandra och i slutet av boken hade han själv skrivit under på att han delgivits och var införstådd med all information som boken hade gett honom. Någon hade förfalskat hans underskrift. Inne i det illaluktande torpet skulle hans miserabla liv äntligen få ett slut. Han hade suttit med kniven mot handleden. Den darrade i handen och handleden var hal av kallsvett. Han skar, men inte tillräckligt djupt, smärtan fick hans rädsla att ta över och han prövade repet i stället. Att knyta en snara var inga problem för honom, farfar hade lärt honom flera knopar och i efterhand hade han blivit lite av en expert på att knyta. Där hade han tillslut stått, på en pall i mörkret med repet om halsen och ett avskedsbrev ämnat hans far på bordet intill. Det var dock inte en rädsla för döden, eller en känsla av ett litet värde i hans liv som trots allt hindrade honom från att avsluta det. Det var hans ovisshet om att brevet skulle nå hans far. Kanske skulle ingen någonsin upptäcka honom därute i torpet. Kanske skulle pappa aldrig få veta vad som hänt. Han hade fortfarande någonting att kämpa för; att hitta sin far.
Tråden gick vidare ut från torpet, genom fönstret. Det var en lätt manöver för hans unga och smidiga kropp att klättra ut genom fönsteröppningen som förmodligen inte burit glas på flera decennier. Skogen var snart slut, det visste han. Här hade han vandrat mycket de senaste åren. Luften kändes annorlunda på den här platsen, friskare och lättare att andas in på något sätt. Lukten av svamp var tydlig. Han brukade hitta kantareller här, vilka han brukade plocka alltmedan han återhämtade sig från de tunga åren som låg bakom honom. Hon var bra, kuratorn som fått honom på benen igen. Hon hade hört historien kring boken som klassen hade gjort och när skolledningen inte gjorde något hade hon känt det som sin plikt att rädda honom. Hos henne hade han kunnat gråta ut och prata om alla tyngder i livet som hade varit nära att dra ner honom till botten. Hon hade fått honom att förstå att han inte var ensam. Många var dem som länge hade varit föräldralösa, som aldrig hade sett sina föräldrar överhuvudtaget, som aldrig hade haft några minnen av blåbärsplockande, aldrig upplevt känslan av en sprattlande gädda mellan händerna och aldrig känt pirret i magen av att utnämnas till trollhövding. Det fanns de som aldrig någonsin hade blivit älskade. Men kuratorn fick honom att förstå att det inte var försent, att det aldrig är försent. Det finns ögon där ute som ser dig, som ser en plågad människa och som förstår direkt, hade hon förklarat, och det enda han behövde göra var att ta reda på hur han skulle hitta dit. Han skulle möta motgångar i sina liv, både snåriga buskage, vassa bergsskrevor och äckliga träskmarker, men livet var sådant. Det var en prövning och ingenting kom gratis. Hon avslutade med;
”En dag kommer någon lägga ut en röd tråd för dig. Då behöver du bara följa den. Allt kommer kännas bekant för dig. Det kommer inte bli lätt. Du kommer behöva tampas med mycket mörker inom dig. Men om du flyr från ditt mörker kommer du aldrig bli av med det. Låt den röda tråden guida dig genom allt det hemska i stället så ska du se att rädslan och du får ombytta roller. Det blir dags för rädslan att bli rädd för dig.”
Nu var skogen slut. Tråden hade lett honom ut till landsvägen. På andra sidan vägen låg ett litet kafé. Tråden gick in där. Han hade passerat det där kaféet många gånger, både till fots, med bil och med cykel. Men han hade aldrig varit inomhus. Det kändes ovant och väldigt skrämmande, men kanske var det början på någonting nytt. När han öppnade dörren satt hon där. En tjej i hans ålder väntade på honom. De hade träffats för någon månad sedan, bland svamparna. Hon bodde i samma by men han hade aldrig tidigare sett henne. För hon var som honom; försiktig, osäker och riden av sorg, isolerad vid sitt eget barndomshem. Bland svamparna hade han inte kunnat fly och inte hon heller. De hade börjat prata och lära känna varandra. Först hade han inte vågat gå tillbaka till svampstället. Inte för att han var rädd att det skulle bli stelt med henne, utan för att hon kanske inte skulle vara där. Men hon var där. Hon väntade tålmodigt varje gång och kramade ömsint om honom varje gång de möttes. Han hade tömt hela sitt liv i hennes famn, berättat om hela den långa resan. Hon hade lyssnat, nickat och förstått. Hon hade också varit utfryst, lämnad och bortglömd. Men tillsammans hade de återupptäckt varandra och tänt gnistor inombords. Det var hans första kärlek och hans väg tillbaka till livet sedan sanden började rinna den där blåsiga höstnatten.
Nu satt hon med en kopp kaffe i ena handen och med andra änden av den röda tråden i den andra handen. Hennes vackra ansikte lyste upp i ett stålande leende när han steg in. Utan att säga något satte han sig mitt emot henne och njöt av att hypnotiseras av hennes gåtfulla och välvilliga ögon.
”Så du vågade. Vad modig du är”, sa hon och gav trådänden till honom.
”Tack”, var det enda han fick fram.
”Är du redo nu att ge dig ut i vida världen och lämna de här platserna bakom dig?”
Han nickade, trots att det aldrig tidigare hade varit ett alternativ att resa utomlands. Hon fortsatte:
”Jag har fått en del tips kring var han kan bo, din far. Vi har tjugo platser att välja mellan. Det kan alltså bli lite frustrerande och jobbigt. Men en sak är säker, vi kommer uppleva massor och bygga många nya minnen.”
”Allt för att rädda en till och hitta änden på ännu en tråd”, sa han och blinkade.
De kramade om varandra.
Bakom dem öppnades dörren och en kille i deras ålder klev in. Han var väl igenkänd. Det var en av författarna till Den faderslösa tönten. I sin hand hade han en svart tråd. Killen gick fram till kassörskan och beställde en kaffe och en bulle. Därefter tog han sin bricka och satte sig ned vid ett bord längre bort med tråden hårt knuten i handen.