torsdag 12 december 2013

Hoben del 2

http://www.youtube.com/watch?v=fnaojlfdUbs
Trailern till den andra delen av Hobbit-trilogin ljuger inte, för en gångs skull.
För ungefär ett år sedan skrev jag på den här bloggen att jag hade varit och sett den första Hobbit-filmen. Nu är jag precis hemkommen efter att ha sett den andra delen i trilogin och jag är inte missnöjd. Förra året skrev jag inte så mycket om själva filmen eftersom jag desperat ville hålla den här bloggen till en skrivarblogg. Den här gången är jag dock beredd att utveckla lite mer kring vad jag tyckte. Så spoileralert, för er som tänker se den.

På ett övergripande plan var den klart bättre än första filmen, även om jag så här direkt i efterhand ger den samma betyg som föregångaren nämligen 4/5. Underhållningsvärdet var ändå snäppet starkare i denna och den hade en mörkare och allvarligare ton. Filmen kändes mer genomtänkt, actionscenerna var inte lika förutsägbara utan lyckades överraska gång på gång. Till och med Legolas, som jag har ogillat sedan Sagan om ringen-trilogin, gjorde mig imponerad. Han hade lite mer av en badass-stil. Bilbo användes mer som karaktär och dvärgarna blev mer sympatiska. Vissa av dvärgarna lärde man också känna djupare vilket gjorde att man började känna mer för dem. De flesta av de nya karaktärerna var intressanta förutom den stereotypa Tauriel som föll direkt in i den hopplösa kvinnorollen där man måste vara sagolikt vacker och behaga männen på alla tänkbara sätt. Vad som också kändes underligt var filmens början och slut. Som mittenfilm kan det bli svårt att få till sådant, det förstår jag, men ser man på exempelvis The two towers så lyckades man jättebra. Den har en av de bästa början och slut jag någonsin sett. Den här filmen hade i mina ögon en helt ologisk början och ett mycket avklippt slut. Slutet hade varit jättespännande och bra till en tv-serie. Men för en film kändes det inte riktigt rätt. Det kändes ungefär som Matrix Reloaded.

Persbrandt då. Ja, han gjorde väldigt bra ifrån sig. Jag trodde att publiken skulle skratta åt honom bara, men det här var minsann ingen "Tre solar"-roll. Persbrandt passade som hand i handske för rollen.

Så detta om detta. Det behöver ju inte bara vara en skrivarblogg det här. Det kan ju vara en kulturblogg, där jag berättar om allt det kreativa som jag omger mig av både passivt och aktivt. Jag fick dessutom nöjet att sällskapa med författarkollegan och tillika goda vännen Caroline Ahlberg. Caroline som från och med i morgon medverkar ordentligt i vår julkalender. Där har ni nämligen bara sett början...