torsdag 14 november 2013

En annan sida av mig


Idag rök mitt Nintendo Wii. Ja den här bloggen ska främst handla om mitt skrivande, men idag blir det lite menlöst tv-spel, som en avstickare  Jag gjorde mig av med mitt Wii idag som sagt, vilket bara var en liten del av en stor mängd olika tv-spel som jag har lämnat bakom mig. Kvar har jag nu mitt Playstation 3, så länge det nu varar.

Min passion för tv-spelande har både förgyllt och förstörd mitt liv. Under min gymnasietid var det denna aktivitet jag ägnade mig åt i stället för att fokusera på studierna. Givetvis gick det som det gick på grund av det, men så här i efterhand kan man med ganska enkla former räkna ut att det inte var spelen som var grundorsaken till detta dystra misslyckade. För mig har tv-spel alltid varit en avkopplande flykt från verkligheten där enbart fantasin sätter begränsningarna. Händer inte det som man önskar i spelen så kan man åtminstone använda sin imaginära förmåga. Men även avkopplingen har haft sina begränsningar. Lika mycket som jag avslappnat lutat mig tillbaka i soffan och tagit del av innehållet har jag också ursinnigt kastat kontroller och stampat i golvet av frustration.

Det började redan när jag var fem år. Vi fick vårt Nintendo 8-bitar till huset med det legendariska Super Mario Bros.3. För mig blev det ”gubben som springer på teven”. Jag var oerhört fascinerad över interaktiviteten, faktumet att man kunde styra vad som skedde på skärmen. Det blev som magi för mina ögon och kärlek från första blippandet. Super Mario Bros.3 är det mest spelade av dem alla. Jag kan varenda detalj utantill och spelet är trots allt ganska omfattande. Vad som följde efteråt var dock Sega Genesis, eller ”Mega Drive” som det blev för oss. Mario var en stor kärlek men Sonic har alltid varit en enormt stor passion. Han blev min idol och superhjälte när var grabb. Någonstans inom mig lever han fortfarande kvar som det, även om spelen har utvecklats till avarter av sitt original (med vissa undantag).


Genom mitt liv har jag sedermera nördat ner mig i allt möjligt på spelmarknaden (framför allt plattformsspel). Men i grunden har det alltid varit Sonic och Mario. Eftersom Mario också har hållit kvalitén genom åren har jag blivit lite av en Nintendo-fanboy och alltid haft tillgång till den senaste Nintendokonsollen, både bärbar och stationär. Att Sonic nu finns tillgänglig på alla plattformar är fantastiskt och ett enormt smart drag av Sega. Spelen har visserligen ganska mycket i övrigt att önska men att kunna sitta och spela de gamla klassiska Sonicspelen på en Nintendokonsoll är helt fantastiskt och hade varit fullkomligt sensationellt på 90-talet.

Tv-spel må vara slösare på tid och en hot mot människans intellekt i vissas ögon, men jag hävdar starkt att det döljer sig en charm och närapå en vetenskap bakom denna värld. Så många har gottat ner sig och grävt fram varenda detalj i spelandet - nästan gjort det till sitt liv i vissa fall. Enda sedan tv-spelet som ting uppfanns någon gång på 70-talet har det utvecklats, avvecklats, fascinerat och hatats. Ett exempel på någon som skulle kunna bära professorstitel för tv-spel är Angry Video Game Nerd (varning för grova svordomar). Han gör komiska analyser av alla möjliga former av spel. Jag har följt honom sedan 2006 och han får mig fortfarande att skratta gång på gång, samtidigt som jag lär mig ny onödig information. Gott och ont löper ganska jämt i denna "vetenskap".


Angry Video Game Nerd