tisdag 1 oktober 2013

Perspektiv på livet

Det var ett tag sedan jag skrev litteraturrelaterade inlägg på den här bloggen, vilket är underligt då jag både skriver bok och är djupt inne i Litteraturvetenskapsstudierna där man matas av renommerad litteratur varje dag. Det ska förhoppningsvis bli ändring på det snart, just nu vill jag gärna få utlopp för min ångest:
In-ear; bättre ljud, sämre hörsel.
Hörseln i mitt högra öra har krånglat en längre tid, vilket är ett vanligt fenomen för användare av in-ear-hörlurar. Jag har förnekat det här problemet och skjutit upp det så länge som möjligt trots att det i vissa stunder har varit mycket besvärligt. Orsaken till detta är att den senaste behandlingen jag fick för besväret på Carema vårdcentral var både enormt smärtsam och fick mig nästan att svimma då de spolade iskallt vatten på balansnerven bakom örat. Nu har jag dock blivit tvungen att ta tag i det här igen och i samband med det har jag bytt vårdcentral. Jag hoppas därmed på bättre vård, om det nu verkligen var själva vårdcentralen som var orsaken förra gången. Det jag ville komma till; vårdcentralen har bett mig göra en förbehandling vilket resulterade till att hörseln i den problematiska örat stängdes av helt. 

Det är någonting jag aldrig har upplevt förut. Mina öron har under vissa perioder haft ordentligt nedsatt hörsel men aldrig blivit fullkomligt blockerade. Om jag stoppar in en hörlur med hög musik i örat så hör jag ingenting av det. Samtidigt pågår ett obehagligt tryck bakom örat, som att hörseln liksom kämpar med att komma ut.

Vad vill jag berätta med allt det här egentligen? Jo, skeptiker som jag är kan jag inte låta bli att tro det värsta. Tänk om något allvarligt har hänt! Tänk om jag blivit av med hörseln för evigt i det högra örat! Jag förstår självklart att det är irrationella tankar sprungna ur ångest, men jag kan inte låta bli att tänka mig in i hur livet skulle bli om jag tvingades bli kvar i detta tillstånd. Det kan tyckas som ett banalt problem, men det är otroligt handikappande. Att ha två öron fyller en större funktion än man normalt tänker på. Just nu kan jag knappt lyssna på någonting eller avgöra varifrån vissa ljud kommer, det är nästan som att det fungerande örat blir dubbelt så känsligt för att kompensera för den andra mottagaren.

När sånt här sker får man också, som så många gånger förut, ett nytt perspektiv på livet. Vad spelar karriär, framgång, pengar och kunskap längre för roll? Att ha fungerande sinnen betyder tydligen enormt mycket för mig. Just nu önskar jag inget hellre än att åtminstone få höra någonting på det ena örat igen. Igår var det något jag tog för givet. Jag vet inte om man alltid ska gå runt och vara tacksam för det som faktiskt fungerar i livet, men man kan ju ägna det en tanke någon gång då och då. I morgon ska förhoppningsvis det här besväret vara ur världen. Tills dess bjuder jag er gärna att se det här klippet, kanske kan det ge er lite perspektiv.