lördag 7 september 2013

Att bryta en tusenårig tradition

Igår hade Mikael och jag ytterligare en tv-spelskväll där vi satt och drack öl och diskuterade hela kvällen och natten lång. Teorier, åsikter och anekdoter avlöste varandra, men ett samtalsämne stack ut och var extra intressant. Det var Mikael som förklarade något jag aldrig har tänkt på förut och i ärlighetens namn fortfarande inte kan få fullt grepp om. Men jag ska försöka förklara så bra jag kan.

Jag har två syskon. Ingen av oss har fått barn än. Om det skulle förbli så, att ingen av oss för vidare de Wirénska generna, så skulle vi bryta en tusenårig sed i våra respektive könsgrenar. För att dra ett exempel; min far har lyckats föra vidare den långa traditionen att få en son, likaså har ju hans far gjort det, och uppenbarligen hans far, och hans far och hans far... Den enkla förklaringen till det är att alla söner har en pappa, oundvikligt. Ledet går enda tillbaka till evolutionens start egentligen, så då talar man inte längre och tusentals år, utan miljoner år. Likaså har min mor fört vidare den miljontals långa seden att alltid få en dotter. Det går att förklara på precis samma sätt; mamma hade uppenbarligen en mamma och hon hade en mamma och hon hade en mamma. Den grenen har fått döttrar i alla tider.

En moder har brutit en lång tradition.
(Källa)
MEN! Låt säga att jag eller mina syskon inte skulle få några barn. Eller att jag exempelvis bara får döttrar, då bryter jag plötsligt den är måttlöst långa kedjan. Och hur liten är egentligen inte den sannolikheten, om man tittar bakåt? Egentligen är det fullkomligt otroligt att just jag helt plötsligt skulle bära ansvaret för att bryta det här. I själva verket är det väldigt enkelt. Det räcker med att jag bara får döttrar så jag jag brutit den oändliga kedjan av söner. Däremot har modern till mina döttrar lyckats föra vidare sin tradition. Intressant det här!